Jag sitter på kafé och lyckas föra ett samtal samtidigt som jag smuttar på en kopp te, trär på sockor och byter blöja. Det är fortfarande mycket att hålla ordning på, men allt känns så mycket smidigare nu än när allt var nytt, Juni hade ont i magen och sömnbristen höll på att äta upp mig.
”De första tre månaderna är tuffast”, sa många till mig och det stämmer. Nu tror jag vi är inne i någon sorts viloperiod, innan nya utvecklingsfaser träder in förstås…;)
Så jag pustar ut vid frukostbordet. Försöker minnas: Vad var det jag höll på med? Vad var det jag ville läsa? Kanske jag borde börja röra på mig? Träna någonting? Vad vill jag lyssna på för musik?
På samma gång är det svårt att slappna av när man väl får och mörker lurar i bakgrunden. Stressklumpen sitter kvar i magen av gammal vana. Det finns en massa saker som väntar på att-göra-listan… Och så oroar jag mig för mina kära. För att de ska må bra.
Det får mig att tänka på hur viktigt det är att krama om de man älskar, så ofta man bara kan. Jag tror inte att det går att ge för mycket kärlek. Jag har aldrig hört om någon som fått för mycket av det. I alla fall inte i form av omtanke och varma kramar.
Liztigt 
Lämna en kommentar