Liztigt

Jag och Edu bestämde oss för länge sedan att om allt skulle gå bra med graviditeten och allt, så skulle vi ha ett kalas för våra bägge familjer en dag i september. I söndags var den dagen. Junis dag.
Vi vaknade på morgonen, åt frukost hela gänget och sedan fixade jag, Edu och mamma och pappa i ordning allt medan de andra for och tittade sig lite omkring lite grann.
Vid klockan ett kom Edus mamma Rosa, hans bror Sergi och flickvän Nuría dit, tillsammans med barnen Didak och LLuc.
Sedan skålade vi i cava, körde igång grillen, åt tårta med Junis namn på, översatte mellan svenska, engelska, spanska och katalanska så vi blev alldeles svettiga, tog avtryck av Junis fötter och höll en liten välkommen-till-världen-ceremoni för henne. Allt var så fint och känslosamt, så jag kunde inte låta bli att gråta med jämna mellanrum. Mamma och Åsa också.
Allra finast var det när pappa höll ett litet tal, tackade för festen och sade ungefär så här:

Vi alla människor söker efter något i våra liv och inte minst du Liz. Du har alltid varit en sökare. Men nu tror jag faktiskt att du har hittat vad du letat efter. I ditt liv tillsammans med Edu och Juni. Det är vi väldigt glada för och även att få dela den här dagen med er. Genom er har även vi fått lära känna nya människor och upptäcka en ny kultur och nya platser, vilket i sin tur berikar våra liv. Tack för det!

De orden. De gjorde mig så glad.

Welcome to the world party for Juni in Bellcaire, Costa Brava, Spain. Both my family and Edus family was there. Such a beautiful day!