Jag är så imponerad över alla ensamstående föräldrar där ute. Få timmars sömn, natt och dag som flyter ihop, en hetta ute som gör henne orolig och det onda magen som leder gråt och tårar i flera timmar. Som ensam och helt ny i föräldrarollen är det svårt att ens hinna få i sig mat och duscha ( Jag önskar jag var en sådan där cool flerbarnsförälder, som fixade allt galant med barnet på ena armen, men det är jag inte än;)), utan en till famn som kan bära och trösta.
Jag tänker på min mormor och alla sjömansfruar med henne som fick klara sig långa, långa tider på egen hand. Eller på de som alltid är ensamma.
Jag har det bara så här i tre veckor. Sedan är vi två föräldrar igen.