Jag är i vecka 42 nu, 12 dagar över tiden och jag mår förvånansvärt bra. Förvånad eftersom jag trodde att jag med min addisons sjukdom skulle få det tufft. Men häromdagen simmade jag 40 minuter i simbassängen och gick en 1,5 timmes lång promenad, utan att ens få ont i ryggen. Och så har det varit nästan under hela tiden. Det är så konstigt, men det är som om min kropp verkligen stortrivs med att vara gravid. Hormonerna är lugna och jag känner en inre frid och styrka.

Nu, så många dagar efter beräknat datum, börjar så klart frustrationen smyga sig på. Jag vill ju träffa och lära känna den som är där inne. Men jag är också så glad över att jag mår bra och att bebisens hjärtslag slår starkt och fint på kontrollerna.

Bilderna ovan tog jag direkt efter att jag hade berättat för Edu att vi väntar barn. Ser ni glädjen i ögonen? Jag känner mig lika privilegierad, nu som då, över att jag får vara med om det här. En känsla av tacksamhet som varit viktig för mig att behålla under hela graviditeten. Och det är den känslan som ger mig styrka, tror jag.