Häromdagen, när det regnade som mest, for jag och Edu in till stan för att besöka Sjöfartsmuseet. Jag tycker de här raderna som man kan läsa vid ingången är så fina.

 

Och överhuvudtaget är hela museet nu så superbra ordnat och informativt efter renoveringen.

Jag tycker så mycket om att titta på alla vackra detaljer som man hade ombord

De gamla verktygen

och de gamla fotografierna av sjömän med dåtidens kläder

men med ansikten som skulle kunna tillhöra vem som helst av oss i dag.

Det får mig att tänka på min morfar Enzio

som gick ombord på Pommern när han bara var 17 år gammal. Jag undrar vad han tänkte på om nätterna när de seglade över de stora haven, vad han skrev hem

och hur det kändes att passera Sydafrikas kust, nå fram till Australien och senare runda Kap Horn. Vilket äventyr!

Han sov inte i en kaptenshytt som denna, men andra året fick han flytta upp till övre slaf med ett litet runt fönster att kika ut genom. Det minns jag att han brukade berätta.

 

Edu och jag gick omkring i flera timmar och tittade på allt som finns att se. Och på vägen ut fick vi även syn på Barbro Erikssons utställning ”Gästabud II”, som håller hus i den lilla specialsalen.

Installationen består av strandfynd som hon hittat på Herrön och tillsammans bildar de en vacker helhet, en nästan magisk mosaik, som jag även känner att museet är. En skön blandning mellan stort och smått och flera intressanta saker. Jag tänkte så på min kompis Lara som var med och byggde upp utställningen efter renoveringen, men som numera bor i London. Du är så bra! Jag saknar dig.