Jag älskar inte alla, så alla kan inte älska mig!
Så länge jag kan minnas, känner jag av hur folk mår när jag kliver in i ett rum. Precis som vissa människor får ont i en fot när ett lågtryck är på väg så trycker det liksom i bröstet om stämningen är dålig eller om någon är arg, ledsen eller allmänt frustrerad över någonting. Länge tänkte jag att det berodde på mig när någon var lite konstig, men efter ett tag insåg jag att det är rätt så egocentriskt att tänka så. Inte hela världen kretsar kring mig. Deras dåliga humör kan bero på att de sovit dåligt, bråkat med någon där hemma, har allmän ångest över livet eller bara har ont i huvudet.
Ändå kan man ju aldrig veta säkert. Kanske är hon eller han sur för någonting jag sagt eller gjort? Och vissa dagar är det svårare att skaka av den känslan än andra. Då brukar jag först rent logiskt fundera över vad det skulle kunna vara och sedan upprepa följande mening för mig själv:
Jag älskar inte alla, så alla kan inte älska mig!
Och orden fungerar faktiskt. Det är som meningen sätter allting i perspektiv och får mig att fundera över vad jag egentligen försöker eftersträva: att alla hela tiden är nöjda och glada?!! Nej, det går ju faktiskt inte. Inte om jag vill ha plats och utrymme att leva mitt eget liv.
Så pröva ni också, om ni har darriga känslospröten som jag.
Den vackra bilden kommer från Lolitas
Liztigt 
Darriga känslospröten. Så darriga att jag står rådvill om de vid något tillfälle inte darrar. Det är ibland som om jag inte finns till om de inte darrar. Jag fick lära mig av en klok person att jag kan föreställa mig en spiral som liksom omfamnar mig, med början ovanifrån, ner över huvudet och ner över och runtom min kropp. Och det fungerar också. Som en, mental kram. Jag som kramar mig själv.
Jag tycker om det, att föreställa mig som en spiral…tack Emma!