Har ni någon gång som jag, drabbats av den STORA kärleken, som senare visar sig vara obesvarad? Läs då Lena Anderssons augustpristade bok Egenmäktigtförfarande -en roman om kärlek. För hon vet P-R-E-C-I-S hur det känns! In i varenda minsta detalj. In i varenda kärlekstörstande, sårade och ångestfyllda cell. Bäst beskriver hon med sina egna ord:

Om maktspelet:

Om kärlekens grymma regler:

Om de förbannande sms:n:

Om den fruktansvärda väntan:

Om hur man egentligen vet innerst inne:

Om hoppet:

Om de underbara vänninorna som man inte riktigt vill lyssna till:

Jag har läst boken i ett sträck de närmast dagarna och slungats tillbaka till dessa mörka stunder, då jag upplevt allt detta som romanens huvudperson gör. Fastän jag inte så ofta tänker på de tröstlösa relationerna numera, så glömmer jag aldrig bort de känslorna. Kärleken kan vara ett så grymt spel ibland. Även på den andra sidan, när man inte har de rätta känslorna. Där har jag även stått ibland…

Det gör mig ledsen att tänka på det, men den här boken gör mig glad. Eller glad är kanske inte det rätta ordet, utan stark! Boken fyller mig med styrka – mitt i allt mörker.

Läs även denna intressanta recension av Ebba Witt-Brattström.

Och till sist ni som befinner er på Åland. Ni missar väl inte att det är litteraturdagarna i helgen. Mariehamns bästa helg. Trots sol och värme här, skulle jag jättegärna vara där.