Jag har aldrig gett upp så många gånger som förra året. En dag kurade jag ihop mig på soffan, med ansiktet mot ryggstödet och ville bara stanna där i samma position för alltid. Vi hade förhållandevis inte försökt så länge. Men det är så lätt att bli besatt.
– Jag orkar inte mer nu, sade jag till Edu. Det händer ju ingenting. Det kommer aldrig att bli något.
Och han lade sig nära intill och viskade:
– Sch! Lugn. Tranquilla. Då är det så.
Det var fredagseftermiddag. Vi hade hela helgen framför oss, solen lyste, det var säkert jättefint ute på balkongen och jag började fundera på vad vi egentligen höll på med.
Under många år har jag levt ett annorlunda liv än många av mina vänner. Flera gånger har det känts som jag stått bredvid, i en parallell värld, och sett på när mina dem och mina syskon fått sina första barn,
andra
och ibland till och med tredje, fjärde…
Glad för dem har jag gått på dop, bröllop, en hel hög med barnkalas och sakta men säkert fått lära känna alla dess nya fina liv runt omkring mig.
Det har varit fint att få vara delaktigt i deras vardag.
Lite sorgligt att står utanför. Som en gäst på besök. Som en birollskaraktär. För det är så det lätt känns när du inte vet vad andra genomgår. När livet för de flesta snurrar kring något som du inte har. Och som du inte vet hur du ska förhålla dig till.
För hur ska man tänka kring barn när ens liv har en annan form? När man inte är säker på vart man är på väg och vad man vill? När kroppen inte fungerar som den ska? När man är i en relation som inte är bra för en? Eller när man är ensam och singel? Och åren går.
Adoption, insemination eller välja att leva ett bra liv utan barn?
Svaret är inte enkelt. Vi människor är alldeles för komplicerade för det. Jag tror inte det finns något rätt eller fel, men för mig var det lättare att bara fortsätta leva
Leva det liv jag fått
och berikade mig själv med allt annat fint.
Alla vackra romaner som finns att läsas och intressanta filmer som finns att se. Alla smågator att undersöka, länder, kulturer att upptäcka, nya människor att lära känna, sånger att gnola på, dansa till, mat att smaka på, alla intressanta samtal att ha tillsammans med sina vänner och viktiga politiska frågor att diskutera.
Och solen fortsatte lysa den där dagen, när jag satt där på soffa och efter ett tag reste jag på mig och steg upp.
– Jag tänker inte missa livet i väntan på något som kanske aldrig kommer, sade jag till Edu. Jag har ett bra liv, som blev helt underbart med dig. Det är all den här lycka som har fått mig att drömma mer… men om det inte fungerar för oss. Då är det så. Då får det vara så.
Han nickade. Log. Det var precis så han tänkte. Och så var det inte mer med det. Vi hade bestämt oss.
Redan följande dag började vi planera veckorna framöver vart skulle vi åka på semester? Vilka vänner skulle vi besöka? Vad mer vad vi sugna på att göra?
Och så småningom.
Efter ett tag, hade vi så fullt upp med allt roligt att vi glömde bort vad vi egentligen hade varit bekymrade för.
Sommaren hade då redan blivit till höst och hösten blev till vinter och en murrig dag fick vi helt plötsligt en överraskning.
Långt inne i mig, bakom mitt klappande hjärta, hade någonting börjat växa.
Vi stirrande först med öppen mun på varandra och förstod ingenting.. I nästa stund bara stannade vi upp och fick viskade fram:
– Är det ändå meningen att vi ska?…
Sedan dess.
Sakta, sakta och väldigt försiktig, har vi börjat tro och förstå att det verkligen är sant. Vi har gått på undersökningar, med miljoner fjärilar i kropparna, mätt och kollat och pratat massor. Och ibland bara känt efter. Hur det rör sig där inne eller på magen som börjar puta ut.
Livet är helt klart märkligt
Mirakel finns överallt.
Barn är ett av dem.
Det finns många fler.
Det vet jag
Och om ungefär fyra månader hoppas jag att vårt lilla mirakel ska vara här.
Liztigt 
Lämna en kommentar