”När det är rätt så vet du”, är en mening jag har hört så många gånger i mitt liv.
Men till saker hör att alla människor faktiskt inte vet.
Jag har aldrig vetat
Jag har aldrig känt den övertygelsen.
Jag är aldrig säkert på vad det är jag vill
På förhand.
Så när det varit dags att ta de riktigt stora besluten har jag varit tvungen att välja antingen eller, utan att någonsin förvänta mig att jag kommer att vara helt säkert.
Och oj, oj vad svårt det har varit.
Det intressanta är att de flesta gånger har allt gått bra
Oftast har jag inte förstått hur redo jag var förrän jag faktiskt gjort något.
Att åka iväg och studera
Att ge mig iväg helt på egen hand på resor ut i världen.
Att börja jobba som journalist.
Att lämna förhållanden som inte varit bra för mig.
Att starta eget och lämna ett fast jobb.
Att våga satsa på kärleken som förut gjorde ont.
Att bli sambo i Barcelona.
Jag var aldrig redo. Och hade jag väntat på att bli det hade jag fortfarande suttit och väntat.
Kanske är det vi som lever med känslorna ständigt kokande utanpå huden, vi som vrider och vänder och analyserar i en evighets evighet utan att ändå riktigt komma närmare svaret på vår fråga, som aldrig känner oss helt säkra på förhand.
Vi måste våga hoppa ändå
Vi måste våga tro att vi väljer rätt, även om vi inte säkert vet.
Det jag vill säga är: vänta inte.
Hoppa.
Sluta aldrig hoppa.
Det värsta som kan hända är att du slår dig lite grann och måste välja om.
Men det är egentligen inte så farligt.
Bilden är tagen från bloggen Lolita.
Liztigt 
Oj, det här talade rakt till mig. Så många gånger jag har pratat om just det här med dig och jag känner ju precis exakt likadant. Varje stort beslut är alltid ett vägskäl där jag måste välja antingen eller. Men precis som du säger borde jag våga hoppa mer.
Tack för att du fortfarande kommer med kloka råd till mig! Kram!
Ja, fina! Vi har pratat om det så många gånger…och det är så svårt att våga. Jag är fortfarande lika rädd. Varje gång. Och det är det jag insett. Att jag alltid kommer vara rädd, men att jag måste våga ändå… Ja, jag vet att du förstår vad jag menar. Exakt.
Åh, jag saknar våra samtal. Hur vi alltid kommer in på sådana här saker fastän vi är på en snabb lunchrast eller så…;) Hoppas vi ses snart och hoppas du har det bra! Stor stor kram! Liz
Jag står inför ett stort beslut jag med, men det senaste året har jag faktiskt lärt mig att våga hoppa, så jag hoppar även denna gång. Hittills har jag alltid landat på fötterna även om jag vacklat ibland…
Lycka till Åsa!
Och än en gång så skriver du så träffsäkert. Så spot on att jag bara vill…uttrycka mig rakt ut! Haha! Underbart Liz! Vad är det man/vi/jag går och väntar på? Det där “rätta tillfället?” Det tillfället när allting är precis i fas och månen är i zenit och tuppen gal och jag hoppar baklänges på ett ben? Jag behövde helt klart bli påmind om det här. Och jag måste fortsätta påminna mig själv. Tack! Kram!