Det är mitten av oktober och havet vid Costa Brava är fortfarande ljummet. Jag tog en springtur imorse igen längs strandpromenaden och den starka havsdoften tog mig tillbaka till ett annat liv i Sydney, när jag också brukade springa längs havet, från Bondi Beach mot Coogee. Det känns länge sedan nu. Men jag ler åt minnet. Åt mitt yngre jag.

Imorse gick vi sedan efter frukost till stranden och Juni och Edu tog sig ut på klipporna för att se på de skummande vågorna.

Medan jag och Hjalmar lekte i sanden. Jag älskar sådana lugna morgnar med barnen utomhus innan resten av samhället vaknat.

Det är väl fördelen med att vakna så tidigt som sex varje morgon att man hinner med en massa saker redan innan lunch.

Såsom att gunga jättehögt

eller springa allt vad man kan med en boll i famnen.

På tal om sportiga saker så var Edu med i en simtävling i lördagsmorse.

Sju kilometer i havet skulle han simma och det här var hans hungriga, lite trötta men trogna hejarklack.

och han kom i mål! Weee!

Det firade vi med paella och

bästa sällskapet!

Nu är vi tillbaka i Barcelona och jag sitter i soffan och hör hur vinden dånar utanför fönstret. En tropisk orkan är på väg och ska tydligen nå sin kulmen över Barcelona inatt med massa regn och riktigt hårda vindar.

Jag borde gå och sova men någonting håller mig uppe. Hur ser en tropisk orkan ut egentligen?