Jag hade tänkt berätta om någon månad eller så att jag är gravid igen. Att Juni ska få en lillasyster eller en lillebror.

Men nu är jag inte gravid längre.

I tisdags var vi till sjukhuset för att göra ett KUB-test och då visade det sig att bebisen inte lever. Vi satt där och såg förväntansfullt på skärmen när läkaren sa: ”Jag är ledsen”.

Det är så svårt att ta in och det är konstigt hur livet kan ändras så där på en sekund. Alla tankar, känslor, planer. Vad ska man göra av dem? Nu känner jag mig bara tom.

Allt annat är det samma. Gatorna, husen, himlen. Till och med solen lyser ute.

Men bebisen inuti mig är borta. Den som jag inte hann lära känna, men som hade fått min kropp att börja växa igen och förändras.

Sjukhuspersonalen här har varit fantastiskt. Narkosläkaren smekte mig över kinden och sa att ”ge dig själv tid nu, sen blir allt bra igen”. Sedan sövde de ner mig för att ta ut fostret.

Jag visste inte om jag skulle berätta om vad som hänt för er. Fortfarande nu när jag skriver den här texten vet jag inte om jag kommer att publicera den eller inte.

Men jag frågar mig hela tiden varför det ska vara så skamfullt att få missfall. Det är vanligare än man tror. Statistiken säger att var femte graviditet slutar på det viset och när man själv berättar om sitt får man höra om så många andra som varit med om det. För det mesta under smärtsam tystnad.

Jag blir ledsen när jag hör alla andras historier, men det finns också något tröstande i att inte vara ensam. Därför tror jag att det är viktigt att även prata om det jobbiga.

Juni skuttar på här hemma och med henne känns så klart allting lättare. Dessutom fylls återigen mitt hjärta med så stor tacksamhet. Tänk, att vi fick henne! Hon är verkligen ett sådant underbart mirakel!