Redan för ett och ett halvt år sedan träffade jag en ung kille på flyget från Barcelona till Stockholm. Han såg ut att vara kring 15 år och hade en munkjacka med luva som han drog upp över huvudet när han låg och sov på sätet bredvid mig. Lite senare tog han fram en liten karta, utskriven från nätet, över Stockholm. Jag kunde se Tekniska högskolan var inringat och han frågade mig hur han skulle åka dit och sa att han hade en kompis som bodde där.
Han såg så liten och rädd ut och jag vet inte varför men jag tänkte hela tiden på mina syskonbarn Olle, Melker, Otto och Axel. Att de skulle kunna vara så där de ser ut när de är 15 år. Så berättade han plötsligt för mig på engelska att han flytt från Syrien. Att hans pappa satt honom och hans bror på ett flyg till Turkiet för att allt för många människor dödades runt omkring dem. Hans kusin hade bara några dagar innan blivit skjuten när han stannade framför ett trafikljus. Killen bredvid mig hade lyckats komma ombord på en båt men hans bror blev av någon orsak efter. Resan över havet till Grekland kostade flera tusentals euro. Han hade varit rädd hela tiden för att det hade gungat så och mitt på sjön hade han som körde båten begärt 300 euro till, annars skulle han kasta honom över bord. Han hade inte 300 euro. Som tur var fanns en man med i båten som betalade för honom. På så sätt kom han iland och tog sig sedan vidare till Barcelona. Nu var han på väg till Stockholm till en klasskompis som flytt före honom.
Jag hörde hans berättelse och blev så berörd och förklarade sedan hur han skulle åka för att hitta till Tekniska skolan. Men jag gjorde inget mer. Det har jag tänkt på många gånger efter det, att jag kunde ha gjort någonting mer.
❤