Liztigt

Ibland är det konstigt att återvända till sommaren när man redan känt i hjärtat att hösten är här. Fuktig luft, palmträd i rad utanför flygplatsen och hettan på nätterna som gör att till och med ett tunt lakan känns som för varmt.
Men jag älskar det på samma gång, att få fortsätta sommaren här. Göra somriga saker som jag inte hann med och som försvann.

Det var inte med helt lätta steg jag återvände. Inte med tunga heller.Men jag måste göra det varje gång, aktivt ta beslutet att fokusera på det jag har istället för på det jag inte har.
Denna gång kanske mer än någonsin, eftersom även Juni nu är en del av det pendlande livet.
Jag hoppas att leva i två världar gör att hon känner sig rikare, inte fattigare.
Och det som lugnar min oro är hur allt verkar så självklart för henne. Katalanska, svenska, spanska. Blåbär, klippor, skär, bullrande storstadstrafik och tapasrestauranger. Hon kastar sig i armarna på Edu i flygplansterminalen och ropar ”Åh” när hon ser palmträden utanför.
Hon verkar inte tänka framåt. Inte bakåt. Hon bara är. Här och nu.
Och det är precis där jag vill vara tillsammans med henne.

Här och nu.