Usch, den här flygkraschen skrämmer mig så. Det var ju från Barcelona flyget åkte och eftersom jag och Juni så ofta sitter i olika flyg över Alperna ser jag hela förloppet framför mig. Förra gången vi åkte till Barcelona var det en spansk skolklass ombord som hade varit på ett utbyte till Sverige och flera andra bebisar förutom Juni och jag minns att jag tänkte att inget hemskt kan få hända nu. Det skulle vara för grymt. Men det gjorde det igår. Stackars människor. Bebisarna, skolklassen och alla de andra passagerarna. När jag tänker på deras rädsla när flyget började störta får jag knappt någon luft.

Och till saken hör att jag och Juni ska flyga hem i helgen. Från samma flygplats. Ungefär samma rutt. Edu tröstar mig med att rent statistiskt borde sannolikheten vara låg för att något ska hända igen, men någon logik och siffror fungerar tyvärr inte på mig just nu.

Ända sedan jag var liten har jag varit rädd för att dö och med åren har jag försökt hitta olika strategier att förhålla mig till min rädsla. Att tänka på döden tjänar inget till, är det jag kommit fram till eftersom ingen av oss vet när och var det kommer att hända. Att det bästa jag kan göra är att fokusera på livet och hur jag vill leva det.

Och jag vill inte stänga in mig i ett hus, rädd för allt som kan vara farligt utanför. Jag vill resa, upptäcka nya kulturer och få nya erfarenheter. Jag vill, när jag befinner mig i ett annat land, se min familj och vänner så ofta som möjligt. Och för att göra det måste jag flyga.

Jag vet det och jag är rädd.