Det är sådana där dagar som passerar. Juni vaknar och vaknar på nätterna och först när det börjar bli kväll börjar jag få koll på vem jag är och vad jag håller på med.
Då har jag inte hunnit ta tag i det jag skulle, hört av mig till de jag ville och gjort det jag borde ha passat på att göra nu när jag är hemma på holmen.

Och följande dag är det samma visa.

Jag kliver upp och hör på sättet de pratar på radion att jag är hemma och jag vet inte var jag ska börja
Utan jag blir sittandes stirrandes på träden som inte ser
trötta ut fastän deras grenar tyngs ner av all snö.
Och jag tänker: att den här tiden när allting sover, som jag sjunger för Juni om nätterna, vad vacker den är!
Den får mig att känna som om jag är inbäddad i mjukt bomull.

“Sov du lilla videung än så är det vinter“