a>
En sak jag inte förstod innan Juni kom till världen, var hur det skulle kännas i kroppen att vara mamma.
Jag förstod att jag skulle uppleva starka känslor
Att jag hela tiden skulle ha henne i mina tankar.
Men jag förstod inte att bandet skulle kännas så starkt rent fysiskt i kroppen.
Att oron för henne skulle slita och riva i mig som törst eller hunger.
Och att hennes gråt skulle ta ont i mig. På riktigt.
Jag trodde att grubblerier, det dåliga samvetet, ångesten för att lämna och andra föräldragrejer satt i huvudet och därför skulle gå att resonera kring.n
Men de finns inte i min hjärna. De finns inte ens i något mentalt tillstånd.
De sitter i min kropp.
Ändå tycker jag fortfarande att det är viktigt att inte följa varenda liten våg av oro som sköljer över mig. Jag försöker ibland. Men då i krig med min egen kropp. Inte i diskussion med mina tankar som jag förut trodde.
Det gör allt så mycket mer komplicerat.
Och så mycket vackrare på något vis.
Liztigt 
Såå jätte bra skrivet!Du sätter ord på tankar och känslor på ett så fint sätt och de du skriver e nog inte speciellt endast för mammor för du beskriver exakt den oro och också osäkerhet man som man känner! Sen e det en annan sak att få dom att erkänna det! 😉 Så fint skrivet en jättebra text! TACK! Hälsningar.. Robert
Tack Robert! Vad glad jag blir att höra det! Det betyder mycket att känna att man når fram. Kram på dig!