Liztigt

a>

En sak jag inte förstod innan Juni kom till världen, var hur det skulle kännas i kroppen att vara mamma.
Jag förstod att jag skulle uppleva starka känslor
Att jag hela tiden skulle ha henne i mina tankar.
Men jag förstod inte att bandet skulle kännas så starkt rent fysiskt i kroppen.
Att oron för henne skulle slita och riva i mig som törst eller hunger.
Och att hennes gråt skulle ta ont i mig. På riktigt.

Jag trodde att grubblerier, det dåliga samvetet, ångesten för att lämna och andra föräldragrejer satt i huvudet och därför skulle gå att resonera kring.n
Men de finns inte i min hjärna. De finns inte ens i något mentalt tillstånd.
De sitter i min kropp.

Ändå tycker jag fortfarande att det är viktigt att inte följa varenda liten våg av oro som sköljer över mig. Jag försöker ibland. Men då i krig med min egen kropp. Inte i diskussion med mina tankar som jag förut trodde.

Det gör allt så mycket mer komplicerat.
Och så mycket vackrare på något vis.