Min vardag handlar fortfarande mycket om att försöka komma ihåg vilket bröst jag senast ammade ifrån. Om upphackade nätter och om stora leenden på morgonen som gör mig hel igen.

Jag börjar varje dag med en stor kopp te och bestämmer mig för att ta en dag i taget. Dag för dag. Det är ju så livet alltid går framåt, men man glömmer så lätt bort det och fastnar i historien eller springer med full fart in i framtiden, utan att någonsin veta vart man är på väg.
Alla gör det. Jag gör det, fastän jag inte ens är den planerade typen. Oplanerade dagar får mig att känna mig så fri, mer levande på ett vis.
När det finns tid att fastna i något.
Eller någon.