Liztigt

Jag har varit en mamma i en vecka nu.

Jag önskar jag kunde förklara hur det känns, men på något vis är det svårt. För det är så stort och naturligt på en och samma gång. Hon existerar nu. Hon ligger i min famn. Det finns ögonblick då jag känner att hon alltid funnits här.

Nu är jag gråtmild som de flesta nyförlösta föräldrar. Det rinner en tår ner längs kinden av tacksamhet när jag tänker på alla olika stigar jag hittills vandrat på. På de små vägarna som jag vek in på helt spontant, utan att fundera så mycket på vart de ledde. Och på de undangömda, snåriga stigarna. De som jag var rädd att ta. De som krävde att jag lyssnade och stod upp för mitt eget hjärta.

Allt är en del av en berättelse. En historia som livet gett mig, men som även jag format.

För fyra år sedan åkte jag till Barcelona och råkade knacka på hans dörr.

Långt senare bestämde jag mig för att tro på honom, men framför allt på mig själv.

Därför finns hon i dag.

Hon heter Juni Marguerithe 

och är det finaste jag vet.