Edu flög upp hit i helgen, så att vår månad ifrån varandra skulle bli lite kortare. Och så tror jag att han ville känna på magen lite grann. Nästan höra sparkarna där inne.
Han var här bara en kort, kort liten stund, men det var så himla fina minuter, timmar och sekunder. Jag vet inte om det är alla hormoner, men jag har varit så orolig av mig den senaste tiden. Plus att jag varit tvungen att göra extrakontroller och saker, vilket har gjort mig lite nervös.
Men nu är jag lugn. Så där lugn som man bara kan bli när någon man tycker om har kramat bort all rädsla i kroppen.
Liztigt 
Lämna en kommentar