Det som händer i Nordkorea skrämmer mig. Häromdagen hörde jag en intervju med ung 30-årig kille som är en av de få som lyckats rymma från ett fångläger där. Han tog sig genom djungeln till Kina och sedan till Sydkorea. Nu lär han sig varje dag om världen och hur det fungerar för när han levde i Nordkorea visste han ingenting. Han föddes och växte upp i fånglägret, totalt isolerad från omgivningen. När han var åtta år gammal fick han se på när de avrättade hans mamma och hans bror. Han sade att det är bra att omgivningen reagerar på det som händer i Nordkorea just nu, men han önskar att vi reagerade även när det inte var kärnvapenhot. ”För det pågår ett krig hela tiden i mitt land. Människor dör, lider och avrättas varje dag.”

De här fotografierna är tagna av geniala fotografen Rieke Dijkstra. Hon har gjort ett fotoprojekt där hon tagit porträtt bilder av unga killar innan de gjort militärtjänstgöring och efteråt, som jag såg delar av häromdagen i Caixa Forum i Barcelona. Jag skräms över hur deras blick hårdnat, hur den oskyldiga uppsynen är borta.
Jag tänker på den nordkoreanska kille som jag hörde på radion. Jag undrar hur hans blick ser ut?

Photos of the photographer Rikeke Dijkstra. The first picture is of a guy before he went to the military. The second picture one year after. Do you see how his eyes changed?