Liztigt

Imorse skymtade jag Sangrada de familia när jag sprang mot metron med rullväskan bakom mig

För några minuter sedan såg jag Kobba Klintar och Ålands hav. Så stilla, så stilla.

Det är en alldeles särskild känsla, den att byta världar som jag gör så ofta just nu.

Lite som att vakna upp efter en djup sömn och under några sekunder inte veta var du är

Och sen: igenkännandet! Dofterna, ljuset…Jag är hemma!

Jag hoppas jag alltid ska känna så

Både här och där.