Vardagsrummet – före och efter

Det är så konstigt att vi plötsligt är med hus. Det är ju inte vårt. Det är en familj som är så fina att de hyr det till oss på ett år, men som vuxen har jag aldrig bott i ett hus och det är så roligt att försöka fixa det så mysigt som det bara går.

Till en början var det en massa jobb. Och fastän familjen som vanligtvis bor här har det fint så kändes det viktigt att göra det mer till vårt.

På bilden ovan ser ni hur vardagsrummet såg ut innan vi flyttade in och nu ser det ut så här:

Mattan och gardinerna köpte jag i Barcelona innan vi flyttade, så även kuddöverdragen och det var så roligt när det kändes som om de passade ihop med soffan och den gula fåtöljen som redan stod här.

Fina mattor är grejen för mig just nu. Jag tycker det kan ändra så mycket ett rum. Gardiner har jag aldrig varit så förtjust i. Jag vill ha in en massa ljus, men dessa skira tyckte jag gjorde rummet lite mjukare.

Jag ska se om jag i helgen kan ta lite fler bilder ur fler vinklar så får ni se hela helheten. Här är några till men de är ungefär ur samma vinkel.

Ha en fin fredag! Kram på er!

På Dali-museum med barnen

Häromdagen när vi befann oss i Cadaquez passade vi på att se Dalis ateljé som ligger där och numera är ett museum.

De roliga är att se hur öppna barn är och hur de uppskattar saker som inte jag alls tänkt på. Som de här svanarna vid poolen.

Eller detta jättestora ägg som man fick krypa in i.

Juni ville aldrig gå därifrån.

Medan Hjalmar mest av allt uppskattade denna lilla fåtölj av sten.

Vi tittade oss runt i Dalis trädgård

och såg lite grann på en film om hans liv och skrattade åt hans lustiga mustascher.

Några japaner ville ta kort på oss

Och sedan bestämde Juni och Hjalmar sig för att en sådan här puss-soffa måste vi ha hemma i vardagsrummet. 😊

Juni och Frida Kahlo

Att vara mamma utomlands är emellanåt en utmaning. Det gäller att hålla ett öppet sinne för att saker görs på ett annat sätt. Och försöka förstå att det inte behöver betyda att det är någon fel.

Den inställningen gäller väl överlag när man befinner sig i en annan kultur men när det kommer till ens barn, kan det vara extra svårt. I alla fall har det varit så för mig.

I mån om dem, blir jag lite mer skeptisk än vanligt mot saker jag själv inte är van med eller vuxit upp med.

Men jag har fått lära mig, att om du håller ögonen öppna och sinnet öppet finns det en massa att lära sig och inspireras av.

En rolig grej som de gör på Junis förskola är ” Show and Tell”, som tydligen är jättevanligt i USA. Varje fredag får barnen ta med en sak hemifrån som de berättar om inför de andra barnen för att öva sig på att prata och hålla föredrag inför andra.

Jag tycker fortfarande de är så små och trodde att Juni skulle tycka att det är lite nervöst och läskigt men hon älskar det. Och även alla andra barnen. Det är favoritgrejen varje vecka i förskolan.

Här har hon tagit med sin favoritbok om Frida Kahlo och berättar om henne och den för kompisarna.

❤️

Vackra kakel och arabisk arkitektur

Jag har blivit så förälskad i arabisk arkitektur och mönster från den moriska tiden och kan inte låta bli att fotografera om jag ser ett kakel jag gillar, ett golv eller något liknande som den här porten.

Titta på den här trappan.

och den här lobbyn.

Jag till och med tvingade Edu ta ett kort på mig i allt det vackra så ingen skulle undra varför jag fotade så mycket.

Tänk att någon dag få ha ett hus med sådana här kakel på golvet. Eller på en vägg.

Jag har inte råd med det just nu men i väntan på andra tiden samlar jag inspiration.

Och jag blev så glad när jag hittade detta uppläggningsfatet i arabisk stil, där jag tänkt servera sommarens alla vackra och goda sallader.

Höstfint på balkongen

I dag öser regnet ner här och det mullrar i fjärran. Vi har haft sommartemperaturer fram tills nu men just idag verkar som den spanska hösten är på väg.

Det betyder generellt runt 20 grader och mycket sol, så jag ska inte klaga. Och hur som helst så älskar jag hösten. Doften av jord, äpplen, kanel, tända ljus och så mycket danskt hygge som det bara går.

Här i Barcelona måste man själv mentalt gå in för att det är höst för annars infinner sig inte riktigt höstkänslorna. Jag har därför börjat tända ljus och dricka te på kvällarna och så har jag försökt göra balkongen höstfin.

Häromdagen köpte jag hem några vackert lila plommon och blev så förtjust i färgskalan.

Det blev därför höstlila på balkongen bredvid vår gröna bananplanta.

Och ljung i olika lila toner. Lite norden, lite Spanien, lite höst och lite sommar. En skön mix av allt tycker jag är det bästa som finns.

Komplicerat

Det är konstigt vad olika saker som motiverar en som person. Jag har kommit på att min allra största drivkraft i livet är rädsla.

I mars var jag på återbesök till min Addison-läkare efter graviditet och förlossning och hon stirrade på mig allvarligt och sa: “Liz, nu måste du börja ta hand om dig själv.”

Det hon syftade på var att jag gått upp ännu flera kilon efter graviditeten och om jag inte bryter de uppåtgående mönstret snart så riskerar jag att få andra autoimmuna sjukdomar vid sidan av den jag redan har, som exempelvis diabetes.

Grejen är att jag inte ens tänkt eller märkt att jag gått upp i vikt. Jag har alltid haft ett sådant skönt okomplicerat förhållande till min kropp på det viset. Men rädslan att bli sjuk gjorde mig rädd och det gjorde mig motiverad som aldrig förr att börja äta lite nyttigare och komma igång med träningen igen.

Men oj, vilken kamp det varit! Det har kanske inte synts på utsidan men innanför vilka debatter med mig själv. “Ska jag äta den här kakan eller inte? En bulle är väl okej? Lite lördagsgodis och tårta när man är bjuden på kalas!” och “Jag har ju knappt sovit på hela natten, hur ska jag orka träna?”.

Och det är det jag har så svårt med när det gäller dieter och livsstilsförändringar. Alla dessa regler och nej och att man måste gå runt och tänka på mat hela tiden. Jag vill inte göra det. Jag vill bara njuta av den! Och när man går runt och tänker så mycket är det så lätt att bli besatt. Det är inte alls konstigt att många blir det.

Överlag är hela det här ämnet med att gå upp och ner i vikt så himla laddat. Därför är jag tveksam att överhuvudtaget skriva om ämnet här. Men samtidigt får jag så många kommentarer att jag tänker att det kanske är bättre att skriva om det.

Jag har märkt hela våren att så fort jag tackat nej till något och nämnt att jag försöker äta lite nyttigare så får många omkring mig lite ångest. Och herregud, det är ju det sista jag vill ge dem. Många av dem har ju dessutom inte problem med övervikt. Det har däremot jag haft.

Andra reaktioner, framförallt här i Barcelona, är peppande kommentarer som “Du har gått ner i vikt, vad fin du är!” Men det ger mig också ångest. Var jag inte fin förut? Det tyckte jag! Och det är något obehagligt med att någon kommenterar ens kropp på det viset. Det är ju min kropp och jag har inte bett om en åsikt om den.

Vi flesta vet det redan, men herregud vilket komplicerad ämne det här med vikt och kroppar är. Speciellt om du är kvinna eftersom vi hela tiden objektifieras och kroppen liksom blir allas angelägenhet, oavsett om du är stor eller liten, äter mycket eller lite. Alla har en åsikt om det. Och liksom mycket annat i detta patriarkat så känns det som om man som kvinna inte kan vinna.

Är man överviktig tittar folk nedlåtande på en. Eller så tittar de inte alls. Man blir osynlig. Det har hänt mig många gånger. Som om man enbart har ett värde som kvinna om man har en kropp som anses vara normativ och därmed även attraktiv.

Och går du ner i vikt är det inte bra det heller. Då tittar många på en som man har en ätstörningsproblematik, är svag som inte står emot samhällets press och normer och inte klarar av att älska sig själv som man är.

Jag säger det igen: så komplicerat!

Och mitt i allt detta har jag hela vårvintern försökt stänga ut alla andra och fokusera på mig själv och mitt mål: att leva sundare så att jag ska må bättre nu och förhoppningsvis även i framtiden.

Jag har också försökt undvika så många regler och förbud som möjligt, eftersom jag hatar dem. Det enda två nej jag haft är nej till vitt socker och nej till vitt mjöl. Resten har handlat om att tillföra saker. Mer grönt, mer grönsaker, mer frukter, mer vatten, mer rörelse, mer vila, mer baljväxter, mer vegetariskt, mer nötter och frön, mer yoga och flera vändor till gymmet.

Och jag har klarat mitt mål. Jag har gått ner i vikt så att jag inte längre är i riskzonen och jag känner mig så mycket lättare i benen och smidigare i kroppen och jag har mindre ont i lederna och i hela kroppen överlag.

Och jag är så stolt över mig själv! Men är det bra att säga det så här högt och rakt ut? Jag vet inte. Men nu gör jag det. För jag är mer rädd över vad som kan läsas in i tystnaden. Att ni ser en bild av mig, registrerar att jag gått ner i vikt och får ångest. Eller att ni ser mig och tänker: Visst har hon blivit smalare? Vad har hon fått för problem?

”Hon har gjort sig fri”

Jag måste erkänna att jag är galet förtjust i ”Så mycket bättre” på Tv4. Det är min sjunka-ner-i-soffan-och-släppa-hela-dagen-program. I lördags var det min idol Lisa Ekdahl som stod i centrum och jag blev så glad för hon verkade precis så där härligt fri i tanken som jag hoppades att hon skulle vara.

lisa-ekdahl

Att bara se omslaget av hennes första album gav mig så mycket nostalgi. Vad jag och Åsa lyssnade på den. Jag tror vi kunde alla låtar utantill. Och för mig betydde hennes genombrott även någonting mer.

Alla pratade om hennes speciella röst och för första gången i mitt liv kände jag att det kunde vara någonting coolt att ha en ljus röst som jag har.

Även hennes texter har stärkt mig flera gånger. När jag för flera år sedan försökte lämna ett riktigt dåligt förhållande lyssnade jag gång på gång på dessa rader:

Hon är inte nåt man får
Hon är nån man ska förtjäna
Du höll aldrig henne högt
Du var aldrig nere på knäna

Hon är inte nåt man har
Inget att förfoga
Du sa att hon var så svår
Men klagar för att det är över

Löften hon gav var aldrig att var i ditt våld
Att stå under din kontroll
Löften hon gav rörde något annat,
men antar att det inte längre spelar nån roll

För hon kommer aldrig mera hit
Jag ska försvara henne om jag kan
För hon förtjänar hela himmelen
Och en mycket bättre man

Du sa att du är beredd
Att va storsint, att förlåta
Va svara man på sånt
Ska man skratta, ska man gråta

Du som gjort henne så illa
Ska du kalla henne brottsling nu
Om nån någonsin ska förlåta
Är det hon, inte du

Löften hon gav var aldrig att följa dina nycker
Att ingå i ditt spel
Löften rörde något annat
så nu kan inte klandras hon gör inget fel

Men hon kommer aldrig mera hit
Jag ska försvara henne om jag kan
För hon förtjänar hela himmelen
Och en mycket bättre man

Du sa att hon var svår
Rent omöjlig att förstå
Det kan tänkas du har rätt
Mellan er var det så

Men nu vill du åberopa brott
Och nu säger du i raseri
Att den förräderskan har gått
Jag säger hon har gjort sig fri

Hon har gjort sig fri

7818754-26msslisa-ekdahl4jpgHennes integritet är så inspirerande och att hon redan som 22-åring stod upp mot den gubbiga musikbranschen för att göra en skiva på sitt sätt. Och fortfarande i dag verkar hon inte låta någon trycka ner henne. I går cirkulerade på sociala medier en intervju med hennes i Aftonbladet där hon totalt regerar.

skarmavbild-2016-11-22-kl-09-09-29

Här kan du läsa hela intervjun.

Och här är mina två favoriter tillsammans:

Full patte

Nästan varje kväll innan jag går och lägger mig när Juni sover sött, disken är uppredd, alla klossar upplockade från golvet och jag och Edu sjunker ner helt utmattade i soffan så ser jag några avsnitt av ”Full Patte” på SVT Play. Jag kanske är den sista i hela världen som verkligen upptäckt hur bra det är, men ifall det finns någon annan som är lika efter som mig, så vill jag bara tipsa om att passa på att se den medan det ännu går.

Deras humor är så smart, klockren, träffande och så så rolig! Carro har försökt få mig att se den flera gånger och när jag tittar på den känns det som om hon sitter bredvid mig i soffan och skrattar lika högt som jag.

 

full-patte

 

Fotosmycke med min favoritbild

Titta vilket fint armband jag har på mig och ser ni vad det föreställer? 

Det är jag, Edu och Juni. Therese Andersson har tagit de fina fotot som jag visat er tidigare på bloggen. Och det är min talangfulla vän Anna som har lagat smycket.

 Jag blev så glad när hon skickade det på posten. Även Edu fick ett som jag ska visa senare. 

Här kan ni läsa mer om det och beställa era egna fotosmycken om ni vill!