Komplicerat

Det är konstigt vad olika saker som motiverar en som person. Jag har kommit på att min allra största drivkraft i livet är rädsla.

I mars var jag på återbesök till min Addison-läkare efter graviditet och förlossning och hon stirrade på mig allvarligt och sa: “Liz, nu måste du börja ta hand om dig själv.”

Det hon syftade på var att jag gått upp ännu flera kilon efter graviditeten och om jag inte bryter de uppåtgående mönstret snart så riskerar jag att få andra autoimmuna sjukdomar vid sidan av den jag redan har, som exempelvis diabetes.

Grejen är att jag inte ens tänkt eller märkt att jag gått upp i vikt. Jag har alltid haft ett sådant skönt okomplicerat förhållande till min kropp på det viset. Men rädslan att bli sjuk gjorde mig rädd och det gjorde mig motiverad som aldrig förr att börja äta lite nyttigare och komma igång med träningen igen.

Men oj, vilken kamp det varit! Det har kanske inte synts på utsidan men innanför vilka debatter med mig själv. “Ska jag äta den här kakan eller inte? En bulle är väl okej? Lite lördagsgodis och tårta när man är bjuden på kalas!” och “Jag har ju knappt sovit på hela natten, hur ska jag orka träna?”.

Och det är det jag har så svårt med när det gäller dieter och livsstilsförändringar. Alla dessa regler och nej och att man måste gå runt och tänka på mat hela tiden. Jag vill inte göra det. Jag vill bara njuta av den! Och när man går runt och tänker så mycket är det så lätt att bli besatt. Det är inte alls konstigt att många blir det.

Överlag är hela det här ämnet med att gå upp och ner i vikt så himla laddat. Därför är jag tveksam att överhuvudtaget skriva om ämnet här. Men samtidigt får jag så många kommentarer att jag tänker att det kanske är bättre att skriva om det.

Jag har märkt hela våren att så fort jag tackat nej till något och nämnt att jag försöker äta lite nyttigare så får många omkring mig lite ångest. Och herregud, det är ju det sista jag vill ge dem. Många av dem har ju dessutom inte problem med övervikt. Det har däremot jag haft.

Andra reaktioner, framförallt här i Barcelona, är peppande kommentarer som “Du har gått ner i vikt, vad fin du är!” Men det ger mig också ångest. Var jag inte fin förut? Det tyckte jag! Och det är något obehagligt med att någon kommenterar ens kropp på det viset. Det är ju min kropp och jag har inte bett om en åsikt om den.

Vi flesta vet det redan, men herregud vilket komplicerad ämne det här med vikt och kroppar är. Speciellt om du är kvinna eftersom vi hela tiden objektifieras och kroppen liksom blir allas angelägenhet, oavsett om du är stor eller liten, äter mycket eller lite. Alla har en åsikt om det. Och liksom mycket annat i detta patriarkat så känns det som om man som kvinna inte kan vinna.

Är man överviktig tittar folk nedlåtande på en. Eller så tittar de inte alls. Man blir osynlig. Det har hänt mig många gånger. Som om man enbart har ett värde som kvinna om man har en kropp som anses vara normativ och därmed även attraktiv.

Och går du ner i vikt är det inte bra det heller. Då tittar många på en som man har en ätstörningsproblematik, är svag som inte står emot samhällets press och normer och inte klarar av att älska sig själv som man är.

Jag säger det igen: så komplicerat!

Och mitt i allt detta har jag hela vårvintern försökt stänga ut alla andra och fokusera på mig själv och mitt mål: att leva sundare så att jag ska må bättre nu och förhoppningsvis även i framtiden.

Jag har också försökt undvika så många regler och förbud som möjligt, eftersom jag hatar dem. Det enda två nej jag haft är nej till vitt socker och nej till vitt mjöl. Resten har handlat om att tillföra saker. Mer grönt, mer grönsaker, mer frukter, mer vatten, mer rörelse, mer vila, mer baljväxter, mer vegetariskt, mer nötter och frön, mer yoga och flera vändor till gymmet.

Och jag har klarat mitt mål. Jag har gått ner i vikt så att jag inte längre är i riskzonen och jag känner mig så mycket lättare i benen och smidigare i kroppen och jag har mindre ont i lederna och i hela kroppen överlag.

Och jag är så stolt över mig själv! Men är det bra att säga det så här högt och rakt ut? Jag vet inte. Men nu gör jag det. För jag är mer rädd över vad som kan läsas in i tystnaden. Att ni ser en bild av mig, registrerar att jag gått ner i vikt och får ångest. Eller att ni ser mig och tänker: Visst har hon blivit smalare? Vad har hon fått för problem?