I morse på yogan stod jag på händer. Med hjälp, men ändå. Inte ens när jag var liten gjorde jag det. Jag vet inte varför men jag har alltid tyckt att det varit läskigt att ha huvudet upp som ner. Inte ens kullerbyttor tyckte jag om att göra i skolan. Jag var rädd för att jag skulle skada nacken, tror jag.
Nu har jag under flera yogapass stirrat ner i golvet eller låtsats försöka när de andra snabbt och smidigt satt ner händerna i marken och slängt upp benen i luften. Inom mig har jag tänkt “det här går inte” och ” snälla låt det här momentet vara över nu”.
Så här i efterskott har det varit intressant att betrakta min rädsla och vad den gör med mig. Ibland har jag börjat svettats, ibland har jag velat gå därifrån och ibland har jag blivit arg och börjat gnälla på läraren inombords: ” stå på händer, måste det verkligen vara nödvändigt. Tills imorse när jag istället bestämde mig för att stirra rädslan i vitögat och göra något åt den.
Varje yogapass ber vår instruktör oss att bestämma ett mål med träningen. Ordet jag valde idag var mod. Jag ville gå därifrån som en modigare människa.
Och det gjorde jag. Benen darrade uppe i luften och mina händer var så svettiga att de verkligen inte kändes stadiga mot golvet, men jag var rätt så rak och jag lyckades ta fem djupa andetag innan jag föll ihop. Nöjd. Så nöjd har jag varit idag tack vare det.
Och jag har känt mig både starkare och längre.
För det är ju så med rädslor, utmanar man dem så växer man. Hur rädd man än är när man tittar på dem.
Bilden kommer från wholeliving.com
Liztigt 