Så kom äntligen snön! Jag har gått hela julen och längtat efter att få se Juni leka i snön. Att få se allting gnistra så fint och skogen bli alldeles trollsk med snötyngda granar.

Och den kom samma dag som Edu kom hit! Nu är han här och jag kan äntligen slappna av. Nu får allt sätta igång när det vill…;)

Men oj, vad nervös jag är. Med Juni visste jag inte alls vad det innebar. Nu vet jag! Och eftersom det inte är så länge sedan så minns jag fortfarande…

Dödsångest har jag också. Att någonting ska hända mig eller bebisen. Men som en kär kompis sade till mig. Kanske skulle det vara konstigt att inte ha det.

Då med Juni blev jag igångsatt och trots kraftiga värkar varannan minut så hände det ingenting. Alltså ingenting. Jag öppnade inte mig ens en cent förrän många, många timmar senare när de spräckte hinnorna och vattnet gick.

Jag glömde bort allt jag hade försökt lära mig om andning och avslappning och det var som att sjunka ner i ett hål av smärta som jag liksom inte kunde ta mig upp ur.

Jag kan bara hoppas på att hantera smärtan lite bättre den här gången och att de ska gå lite fortare.

Och fördelen av att vara andragångsföderska är att jag nu även vet vad som väntar mig. Sedan.

Den lilla varma kroppen mot min hy. De små, försiktiga andetagen. Och kärleken! Den stora, stora kärleken!