Efter att vi hade trampat vindruvor på vinfestivalen var det dags för vinprovning. Det häftiga var att invånarna i en lilla byn öppnade upp dörrarna till sina hem, som de hade gjort om till små, provisoriska bodegor där alla besökare fick pröva vin och lära sig mer om de olika vinsorterna. Eftersom jag inte dricker någon alkohol just nu, gick jag mest runt och doftade på vad som erbjöds. Dessutom provade jag olika ostar och korvar och sådant som de hade på marknaden.
En fin helg i superfint sällskap.
wine
Wine, grapes and harvest
Vår dag på vinfestivalen fortsatte med att druvorna som skördats på morgonen kördes in till byn på släp dragna av åsnor.
Bybor klädda i traditionella dräkter förberedde sig för nästa steg, att trampa sönder vindruvorna med bara fötter, enligt vinkonstens gamla regler.
Men även besökarna fick hjälpa till, så Noemi och jag hoppade ner i grytan…
Vi har nämligen alltid undrat hur det känns att ha vin mellan tårna och nu kan jag meddela: Det är klibbigt, vått och lite halt och jätteroligt när druvorna spricker. Det är lite samma känsla som att spräcka bubbelpapper. Dessutom blir fötterna superlena efteråt;)
I always wanted to try to do wine like in the old days. Now I tried. But I don’t think I am going to drink it;)
To the mountains
Innan jag åkte hem hit, hann vi med en skön helg tillsammans med Helios och Noemi uppe i bergen utanför Barcelona,
där Helios föräldrar har detta vackra stenhus
med en jättefin trädgård, som är hans pappas ögonsten.
Men det var inte bara för den vackra naturen vi åkt dit, utan för att delta i en vinfestival i grannbyn. Tidigt på morgonen begav vi oss iväg
till Poboleda Priorat,
där skörden av vindruvor är i full gång, vilket firas med en alldeles speciell dag till vinets ära.
När vi kom fram var kön till toppen av byn redan lång.
Där bjöd de nämligen på frukost för en euro per person.
Dukade långbord med vin, vatten, grillat bröd, bacon, korvar
och en hel hög med tomater.
Vi tyckte att dagen inte kunde börja bättre.
Last day in Ribera del Duero
God lilla-jul till er alla! Jag ber om ursäkt för min dåliga uppdatering på sistone. Befinner mig just nu på Åland. Kom hit i början av veckan och sedan dess har det varit fullt upp; jobb, lördagsintervjuer, möten, läkartider, tandläkare, rotfyllning och ännu mer jobb. Jag är bara här tills imorgon och vill dessutom hinna träffa alla så mycket som möjligt, så jag har helt enkelt inte hunnit sitta framför datorn. Men nu är jag på gång igen.
Jag tänkte att ni skulle få se de sista bilderna från vår resa innan vi tar jul här på bloggen.
Sista dagen i Ribera del Duero började vi med att gå ut i skogen en sväng. Det var en kall, men solig morgon
och vi var på jakt efter svamp. Edu är en riktig svampletare och kan allt om vilka som är bra och dåliga. Jag är lite skeptisk
Men blev så glad när jag hittade flera stycken riktigt fina
Det är en speciell känsla när det finns så mycket svamp och till och med ovana svampplockare som jag får syn på dem lite överallt.
till slut hade vi en hel korg full med dessa svampar som jag inte ens vet vad heter, men som smakar som en liten blandning mellan Karl Johan och kantareller.
När svampletandet var klart, hoppade vi in i bilen för att köra i riktning mot Segovia.
På vägen körde vi förbi små byar där vi stannade för att ta oss en titt på de lokala bodegorna.
nu när vi lärt oss känna igen dem.
Ibland är de bara som ett hål i väggen.
Längst vägen såg vi även en hel del får
slott
och delikatessaffärer som vi inte kunde låta bli att stanna vid för att kika in och se om de hade något gott.
Den här regionen är nämligen full av experttillverkare av goda skinkor och korvar.
Efter cirka en och en halv timme var vid framme vid vårt mål. Den historiska staden Segovia. Jag blev helt förälskad i dess arkitektur, romerska lämningar och vackra husfasade. I nästa inlägg får ni se om ni också blir det.
Ribera del Duero, day 3
I onsdags var det dags för vårt tredje bodega-besök och denna gång besökte vi den ekologiska vingården Enima.
De gör inte enbart ekologiska viner, utan har ett ekologiskt tänk när det kommer till hela anläggningen. De tar tillvara på alla biprodukter under vintillverkningens gång och omvandlar det till biobränsle.
Vi fick gå på en rundtur med Maria
som inte bara berättade om deras gård utan om hela vinets historia i Ribera del Duero.
Hon förklarade även varför lutningen av flaskan är viktiga när man tillverkar mousserande vin
och de olika flaskornas färg och storlek.
Där fick jag smaka på ett ekologiskt, vitt, alkoholfritt vin som var riktigt gott. Det smakade inte saft som många alkoholfria viner gör.
Direkt därefter hade jag en inbokad intervju med denna kloka man, som jobbar för de institut i Ribera del Duero som ser till att alla viner håller sin höga standard. Han åker alltså runt och kontrollerar de olika vingårdarna för att se att de inte odlar för mycket mängd vindruvor och för att se till att allt smakar som det ska.
Jag och Edu fick följa med till vinprovarsalen och sen berättade han för oss
om alla olika viner man kan pröva på i Ribera del Duero. Det intressanta han sade var att klimatförhållandena i området egentligen är för hårda för vinodling. Men för att få ett riktigt gott vin måste livet vara tufft för vinrankorna. När de lever på gränsen hela tiden, blir vinet som bäst.
Glada, mätta och nöjda av all information åkte vi tillbaka till vår lilla by där vi bor för att ta det lite lugnt en stund.
Lite senare på kvällen knackade våra stuguthyrare på dörren. De ville visa oss någonting riktigt, riktigt fint.
nämligen släktens gamla bodega i byn. Denna bodega påminde inte alls om de bodegor vi sett under veckan utan är från den gamla goda tiden då varje familj hade sin egen bodega där de förvarade gårdens vin för hushållsbruk.
Många vingliga trappsteg ner i mörkret endast upplyst av stearinljus kom vi ner till ett litet rum
med två stora vintunnor i ek. Här brukar de samlas för en bit mat speciellt på sommaren när det är 40 grader varmt ute. Bodegan har nämligen alltid en temperatur på runt 18 grader.
Det kändes som vi fått se en riktig skatt.
Ribera del Duero, day 2
Andra dagen i Ribera del Duero och solen lyser.
En sak jag ska försöka ta reda på här är hur klimatet påverkar vinodlingen.
Jag kände inte till det innan men det är främst de extrema temperaturskillnaderna
framförallt på sommaren som ger vinet här en speciell karaktär
Det kan vara 40 grader varmt på dagen och närmare 0 grader på natten. Druvorna mognar på dagen men hinner återhämta sig på natten. Det gör att aromerna under en längre tid hålls kvar inne i druvan. Lite som när man kokar en gryta och ställer den in i kylen över natten så att alla smakerna ska hinna komma fram och växa till sig. Jag tycker det är jätteintressant.
Denna dag är det dags för bodega nummer två. Vi kör på slingriga vägar och tappar lite bort oss men hittar till slut fram till
Bodegas Viyuela. En liten bodega i jämförelse men den vi var till dagen innan.
Där får jag träffa José-Luis som vet allt om viner och då menar jag ALLT
Han visar mig runt odlingarna
inne i huset där produktionen pågår och förklarar i detalj hur processen går till och vad som är viktigt att tänka på. När jag tittar på klockan har det hunnit gå tre timmar.
Men visningen är inte över. Jag vågar inte tro det är sant, men sen plockar José-Luis fram sina favoritviner han är extra stolt över och låter mig provsmaka.
Vi tittar på färgen, beskriver vilka dofter vi känner och sörplar så där med munnen som de gör på tv.
På gården träffar jag även Carmen som är väldigt gullig med mig och lovar att skicka mig all information som jag behöver.
Dagen har absolut börjat bra och jag och Edu åker vidare in till byn i närheten som heter Roa för att äta lunch.
Vid kyrkan pågår en marknad
Och jag köper med mig torkade fikon till efterrätt
Efter siesta och några lugna timmar åker vi till en annan by som heter Peñafiel för att besöka ett vinmuseum som ligger uppe i slottet.
Utsikten däruppe ifrån är helt fantastisk
Till sist går vi in i museet och strövar omkring några timmar tills det är dags att säga godnatt och tack för dan.
Ribera del Duero, day one, part one
Så var vi framme i vindistriktet Ribera del Duero.
Jag har så länge velat åka hit eftersom alla viner jag har smakat härifrån alltid varit riktigt goda, oberonde av pris.
Hösten har hunnit komma hit och det var så vackert när vi körde genom landskapet, som ligger en och en halv timme norr om Madrid i distriktet Castilla Leon.
Vi är inte bara här för nöjes skull, utan jag ska även göra reportage för några svenska mattidningar. Ett spännande uppdrag.
Det finns bodegor överallt. Totalt cirka hundra stycken.
Och druvan man odlar här heter Temperanillo. Temprano betyder tidigt på spanska och namnet syftar till att druvan mognar tidigt, vilket behövs här, där sommaren är jättevarm men vintern kommer tidigt.
Vinet Protos, kanske någon känner till? Det är områdets första bodega och det här är deras lokaler i den lilla byn Peñafiel.
Floden Duero rinner genom hela området och har gett vindistriktet dess namn. Ribera del Duero betyder: Dueros dal.
Jag har bokat in olika bodegor vi ska besöka varje dag och först ut var Legaris. Ett vin som är en av mina favoriter.
Där fick vi träffa Belen som visade oss runt gården där produktionen hela tiden pågår.
Denna bodega är väldigt modern och varje fönster ser ut som en tavla, fastän det faktiskt är naturen du ser utanför.
Belen förklarade allt för oss om olika jäsningsprocesser, lagring, skillnaden mellan olika ekfat och allt du behöver känna till
för att få ett färdigt gott vin på flaska.
Därefter fick vi smaka på husets olika sorter.
De gör ett ungt vin med mycket eksmak, en lagrad crianza och vissa år reserva.
Mätta av all kunskap men hungriga på mat tackade vi sedan för oss och körde vidare till byn Anada de Duero.
Överallt säljs spansk skinka, korvar och annat gott från området
och närproducerade frukt och grönsaker.
Vi bestämde oss för att gå hit och äta
och pröva på lamm som sakta har fått kokas i en lergryta i denna ugn.
till förrätt serverades spansk soppa eller sopa de Castellana som snabbt översatt är kycklingbuljong med kyckling, ägg och lök.
Och efteråt serverades lammköttet som var helt otroligt mört. Detta för att lammköttet enbart druckit mjölk. Så underbart smakrikt och gott.
Efter lunch bestämde vi oss för att titta oss runt omkring i området innan det blev mörkt. Solen går ner här nu ungefär vid sex-tiden.
Med bilen tog vi oss fram på slingriga vägar till olika små byar bland bergen.
I den här byn hittade vi ett vackert kloster med en kyrka där munkarna sjöng gregoriansk körmusik. Jag fick inte ta några bilder där inne. Men det behövdes inte för deras röster fastnade inuti mig som ett vackert minne.
Medan solen sakta började sjunka körde vi vidare
och kom fram till denna medeltida by
precis vid flodkanten.
Jag tyckte om husen i trä och sten
torget mitt i byn
och alla vackra skyltar överallt.
Tänk om alla gatunamn alltid skulle stå så här vackert skrivna.
Innan det hunnit bli helt mörkt hann vi även fram till
staden Leema där en riddare låtit bygga detta vackra hus
och pelargångar. Vi strövade omkring innan vi hoppade in i bilen och körde hem till vår lilla stuga vi hyrt i området. En alldeles fantastisk start på ett skönt äventyr.
Tapas-Tour in Barcelona
I fredags var det dags för tapas-tur med det här fina gänget. Min kära vän Anna med familj och vänner kom ner till Barcelona i torsdagskväll och var sugna på att uppleva olika smaker. Så roligt och overkligt att träffa Anna i min värld här. Vi startade på matmarknaden La Boqueria, där man kan se alla råvaror som används i det spanska köket; skaldjur, skinka, ostar, korvar och massa frukt och grönsaker. Där finns även en bar som heter kiosko Universal och som tilllagar de godaste räkorna i Barcelona, enligt mig.
Därefter prövade vi ostar och rosa cava med salt chorizo. Det var så roligt att se dem alla njuta. Jag var lite orolig att inte barnen skulle hitta något de tyckte om.
Men varm smörgås med chorizo var en favorit.
Därefter blev det La bomba i Barceloneta och Daniels choklad med olivolja och salt så klart i El born.
Solen lyste och det var 25 grader varmt. En så lyckad dag.
Tapas-tour through Barcelona with my dear friend Anna and her family and friends.
Wow Bilbao!
I lördags kom vi fram till Bilbao. Baskiens största stad som får några år sedan var en ruffig hamnstad, men nu förvandlats till en blomstrande turistort med
mycket kultur och massa god mat.
Istället för att hoppa upp på en turistbuss tog vi spårvagnen genom stan
och gillade det mesta vi såg. Hur modernt möter gammalt
De vackra utsmyckningarna överallt
Den urbana miljön
och all cool design.
Längs flodstranden syns något som skulle kunna vara en gigantisk, hopknölad ölburk. I själva verket är det ett makalöst byggnadsverk som är en orsak till och symbol för Bilbaos blomstring: Guggenheimmuseet, ritat av Frank Gehry och uppfört på vad som förr var ett gammalt varvsområde.
Utanför entrén vaktar Jeff Koons jättelika valp klädd med levande blommor som nu blivit symbol för hela staden Bilbao.
På nära håll är byggnaden fantasieggande och överväldigande, en kombination av kalksten, glas och böljande former som ändrar skepnad beroende på vinkel och ljus.
Den är klädd i tunna titanplåtar lagda omlott som fiskfjäll, mycket dyrare än stålplåt, men Gehry insisterade att stål “slocknar” i Bilbaos ofta mulna väder, medan titan tar tillvara ljuset. Och det stämmer: museet skimrar, byter likt havsytan karaktär beroende på ljuset.
Huset är ett konstverk fyllt och omgivet av konst.
Med den så kallade “Guggenheimeffekten” avser man att museet blev en turistmagnet och en tändande gnista för vitalisering av staden. När amerikanska Solomon R. Guggenheim-stiftelsen såg sig om i Europa för att etablera ett nytt museum valde man Bilbao, inte minst för att regionen var beredd att ställa upp med 100 miljoner dollar. Museet öppnades 1997, och nu kommer omkring en miljon besökare om året till Bilbao, att jämföra med 25.000 år 1995.
Vi gick in i museet och tittade runt, omkring och överallt
Den största av dem upptas av Richard Serras stålskulpturer
monumentala, kallböjda och rostiga metallsjok i former som skal eller pappersremsor som skapar lutande ellipser och labyrinter att gå omkring i.
När man går omkring i dem känns det som om man tappar uppfattning om tid, plats och rum. En märklig och häftig känsla.
Därefter var vi både trötta och hungriga av allt tittande omkring och bestämde oss för att bege oss till de äldre delarna av stan för att äta.
San Sebastian är känt för sina Michelin-krogar, men Bilbaos pintxos, den lokala varianten av tapas, är ett fyrverkeri av smakupplevelser.
Till lunch och mot kvällen dignar bardiskarna av vackert formade läckerbitar, oftast men inte alltid med en brödbit som bas.
Tonfisk, ansjovis, bläckfisk, skaldjurssallad, skinka, en bit omelett – de flesta barer har sin specialitet. Det är anspråkslöst och raffinerat på samma gång.
Medan regnet skvalar utanför barens fönster och man beställer ännu ett par läckra pintxos kan man, med en del branta generaliseringar, se Bilbao som ett Spaniens Göteborg.
Bägge är städer med cirka 350 respektive 500.000 invånare, de ligger båda vid floder – Nervión respektive Göta älv – med närhet till havet, och de är gamla varvs- och industristäder som fått sadla om. Lokalpatriotismen är väl utbredd och fotbollen har religiösa övertoner.
Utmed de parallella medeltida gränderna som kallas ”de sju gatorna” i Casco Viejo ligger barerna vägg i vägg,
och i den moderna delen av staden utmed gator som Licenciado de Poza är trottoarerna i kvällningen ett ambulerande mingelparty
när folk går på pintxosrunda från ställe till ställe till inpå småtimmarna.
Vi vandrade omkring liksom alla andra och letade efter godbitar och en trevlig stund.
Runt ett bord utanför en bar såg jag två killar flirta intensivt med två tjejer. Jag log stort och kände mig lika förälskad som de – i Bilbao.
The cider house rules
Baskien är inte bara känt för sin gourmetmat och vita vin Txakolin, utan även för sin äppelcider
som inte är söt som våran, utan mer bubblig och syrlig som i Frankrike
Vi fortsatte vår resa in mot landet till byn Orio för att besöka ett baskiskt cideri.
Ägarna tog emot oss med öppna armar och förklarade allt om cider och vad man bör tänka på
som att titta på färgen, dofta och smaka. Du ska känna en doft av äppel och ingenting annat.
Vi tyckte det var så roligt och intressant att lära oss saker som
hur man hittar den rätta vinkeln
för att fylla glaset
med lagom skummig dricka
Sedan lagade frun i huset en fantastisk god lunch till oss med skinka, torsk, lamm och en underbart god öppelkompott till efterrätt med chevreost
och valnötter till. Jag visste inte hur gott det var med just valnötter till ost.
När vi ätit, druckit kaffe i deras kök och pratat massor om böcker och politik kramade vi dem och tackade för oss så mycket och begav oss iväg i bilen igen för att hinna fram till byn Tolosa innan det började skymma.
Det är en förvånandsvärt vacker by mitt i Baskien och är känd för sina svarta bönor som sägs vara de allra bästa.
Vi hittade ett litet pensionat att bo på och begav oss sedan ut på stan en sväng. Mitt på torget visade de sig pågå en ölfestival
med öl från hela världen.
Alla verkade ha så roligt och pratade och skrattade mycket
så vi satte oss ner där en stund och bara tittade på alla människor.
Jag älskar hur folk njuter av livet här och framförallt hur de njuter av mat.