Jag och Edu träffades när jag couchsurfade i Barcelona och hamnade av en slump hemma hos honom på hans soffa. Jag minns fortfarande hans leende när han öppnade dörren. Vi bägge blev där och då upp över öronen förtjusta i varandra. Jag vet inte vad det var, bara att jag kände mig så hemma. Och efter en  komplicerad historia nådde vi fram till varandra på riktigt och nu är han mitt trygga hem.
Han är så fin för att han alltid pussar och kramar mig, ringer mig från jobbet och håller i min hand på natten. För att för att han älskar att njuta av och laga god mat och för att det är livsfarligt att skicka iväg honom hungrig till affären, eftersom han då kommer hem med alldeles för mycket.
Edu vet nästan alltid vad han vill, tar ofta initiativ och ser till att saker och ting blir gjorda. Jag hinner bara säga ”det skulle vara kul att gå ut och äta middag” så har han letat upp något bra ställe och ringt och beställt bord. Han älskar djur och kan inte gå förbi en hund utan att klappa den. Han föredrar färre men bra människor och saker och är väldigt noga att ta hand om det han har. Han tycker om att ha ordning och reda runt omkring sig och blir helt tokig på mig ibland, för att i nästa sekund skratta åt att jag är en sådan ”hippie”. När det är fullmåne kan han bli på lite knasigt humör, men det gör att han förstår mina pms-hormoner som ingen annan. Han är en känslomänniska, liksom jag, och är väldigt bra på att läsa av människor. Vi bråkar ibland så klart, men inte på det elaka sättet. Han frågar mig ofta om han gör mig lycklig och lyssnar noga om det är något som gör mig upprörd och ledsen. Och så tycker han om att skämta och lura och busa och det älskar Juni. Hon skrattar så hon nästan kiknar när han hissar upp henne i luften och när hon säger ”Pa” ser jag att han nästan håller på att börja gråta av stolthet. Han är en sådan fin pappa och väldigt noga med att vi delar lika på ansvaret, vilket är viktigt för mig. Edu en väldigt trygg person i sig själv och livet har lärt honom att sätta värde på det man har. Det gör att jag känner mig betydelsefull i hans liv och det gör mig så lycklig. Jag tror varken han eller jag, efter många år som singlar och relationer som inte fungerade bakom oss, trodde att vi en dag skulle ha det så  bra tillsammans med en annan människa. Och jag hade aldrig kunna gissa att det skulle vara med en kille från Barcelona som jobbar med siffor, springer maratonlopp och som jag träffade i en soffa.

Men här är vi nu. Livet är så märkligt och jättefint.

Jag lägger mig i sängen på natten. På ena sidan ligger Edu och snarkar. På min andra sida hör jag Juni snusa sött. Vi är redan en familj. Jag behöver inte vigselringar, papper och löften för att tro på det. Men vad kul det ska bli att ställa till med en riktigt rolig fest tillsammans med alla fina människor i vårt liv.

För kärlekens skull.

Här kan ni läsa texten som jag skrev när Edu friade till mig för två år sedan.