Tidsrum

Jag får stunder för mig själv och tid att tänka hela meningar. Ett extra utrymme som till en början gör mig så rastlös att jag bara lägger mig ner och stirrar upp i taket.

”Ok, nu finns tid. Vad är det egentligen som jag vill göra? Jag kommer på mig själv att nästan stressad fundera över hur jag kan nyttja tiden på allra bästa sätt.

Huvudet består av så många tankar. Det allra viktigaste är att jobba på bra när jag jobbar så att jag ska kunna vara ledig på riktig när jag är ledig. Jag är så trött på att öppna datorn efter att Juni har somnat. Inget kvällsjobb efter middagen. En ny regel. Oavsett vad.

I lekparken sätter jag mig på gungan och vänder mitt ansiktet upp mot himlen. På samma sätt som jag gjorde när jag var liten. Precis som Juni gör. Hon skrattar.

Det där härliga befriande barnskrattet utan hämningar som bara bubblar upp ur den lilla kroppen, hennes små fingrar som håller hårt om gungans kätting, ena stöveln som håller på att ramla av, håret som hon hatar att tvätta, den där trotsiga blicken.

Jag saknar allting redan nu på samma gång som jag upplever det.

Det är ett annat tidsrum,

som inte går att greppa eller hålla fast vid,

så jag gungar jag med.