Dödsskräckens förstärkning av vardagen

Ända sedan jag var liten har jag varit rädd för döden. Ja, vem är egentligen inte det?

För mig går min dödsskräck i vågor. Ibland tänker jag mycket på döden. Ibland ingenting. Men just nu är jag inne i en sådan period igen när livets skörhet och förgänglighet hela tiden känns så närvarande. Det är mest ångestfullt, men ibland lyckas jag vända skräcken till något bra eftersom den gör att jag upplever allting mer närvarande och intensivt.

som att jag på morgonen innan Juni vaknar ligger och drar in hennes doft och känner hur hennes mage sakta rör sig upp och ner.

som att jag ser mig omkring och plötsligt ser den blåa himlen där uppe och känner hur mycket rymd det finns.

som att jag ringer mina kära och lyssnar lite extra på hur deras röst låter och är noga med att de känner i mina ord hur mycket jag tycker om dem.

som att jag stannar upp och ser till att försöka prioriterar rätt och fylla mina dagar med saker som är viktigast för mig.

som att alla små irritationer försvinner, eftersom de känns så pyttesmå och onödiga i jämförelse med dödsskräcken.

som att det blir så viktigt för mig att vara så närvarande som det bara går i allt jag gör så att jag får uppleva stunden jag befinner mig i just nu så mycket som möjligt

och

som att det blir viktigt att säga som det är. Till mig själv. Till världen. Och till dem som är runt omkring mig.

watersign

 

 

 

 

Våra morgnar

IMG_2852

Våra morgnar, jag i duschen medan Edu byter blöjor på Juni.
Sedan sprintar jag in till köket för att laga hennes gröt medan Edu klär på sig. Telefonen ringer. Juni börjar gråta och jag hittar inte ett par rena sockor.
Det är så hela tiden.
Tiden går så fort för den är fylld av så många saker.
”Välkommen till småbarnsåren”, säger alla.
Och jag förstår. Det är så här nu.
I början försökte jag jaga luckorna. Emellan saker och ting. Nu börjar jag släppa taget om dem lite grann. Följer med strömmen istället. Framförallt har jag slutat kämpa emot.
Och i morse, en vanlig onsdagsmorgon, ser jag de här två i badrummet. Det är en sådan vacker bild. Hon på hans arm. Han med raklödder i ansiktet. Och jag tänker att ha mycket, det är att vara rik.

Söndagsfunderingar

Vad har jag lärt mig den här veckan? Jag känner ofta att jag borde göra en massa saker för att min omgivning vill det, förväntar sig det av mig och för att jag inte vill göra dem besvikna. Men om man på riktigt vill vara en bra medmänniska måste man ibland bara stänga av allt yttre och lyssna på sig själv. Det är så man samlar ihop energi som man sedan kan dela med sig av till andra.
Vad har varit roligt?
FullSizeRender-2 FullSizeRender-3 FullSizeRender-4
Carro kom hit förra söndagen och stannade i några dagar. Vi hann prata på riktigt, vilket är så viktigt.
Dessutom har veckan gett mig andra roliga stunder i form av fika med fina vänner, häng med syrrorna och med Juni.
I går hade jag även skoj när jag var på fest hemma hos Tiina och Mathias på Herrön. De gifte sig förra helgen och bjöd nu på fest, middag och mingel i trädgården. Så mysigt!
IMG_2532
IMG_2541
IMG_2549

Vad ser du fram emot i veckan?
Jag sitter på färjan till Enklinge nu och jag hoppas på några sköna sista sommardagar här hemma innan det är dags att åka tillbaka till Barcelona. Och så hoppas jag få till en bokklubb.
Vad vill du fokusera på?
Att få så många intervjuer gjorda som möjligt så att jag känner att jag är i fas rent jobbmässigt.

A reminder

Bild 2015-05-15 kl. 10.09

Jag ser in i mina egna ögon och ser att de ser trötta ut. Jag dricker citronvatten, te, vatten, kaffe. Jag vet inte vad som hjälper, men efter en dusch och en morgondans med Juni är jag redo för denna fredag.

Jag tar ett djupt andetag, känner det ända ner i maggropen och påminner mig om att man inte kan och behöver vara alla till lags.

Vad påminner du dig om?

Some time to breath

bild-11

Jag sitter på kafé och lyckas föra ett samtal samtidigt som jag smuttar på en kopp te, trär på sockor och byter blöja. Det är fortfarande mycket att hålla ordning på, men allt känns så mycket smidigare nu än när allt var nytt, Juni hade ont i magen och sömnbristen höll på att äta upp mig.

”De första tre månaderna är tuffast”, sa många till mig och det stämmer. Nu tror jag vi är inne i någon sorts viloperiod, innan nya utvecklingsfaser träder in förstås…;)

bild-24Så jag pustar ut vid frukostbordet. Försöker minnas: Vad var det jag höll på med? Vad var det jag ville läsa? Kanske jag borde börja röra på mig? Träna någonting? Vad vill jag lyssna på för musik?

På samma gång är det svårt att slappna av när man väl får och mörker lurar i bakgrunden. Stressklumpen sitter kvar i magen av gammal vana. Det finns en massa saker som väntar på att-göra-listan… Och så oroar jag mig för mina kära. För att de ska må bra.

bild-12Det får mig att tänka på hur viktigt det är att krama om de man älskar, så ofta man bara kan. Jag tror inte att det går att ge för mycket kärlek. Jag har aldrig hört om någon som fått för mycket av det. I alla fall inte i form av omtanke och varma kramar.

bild-4

Jag har varit en mamma i en vecka nu.

Jag önskar jag kunde förklara hur det känns, men på något vis är det svårt. För det är så stort och naturligt på en och samma gång. Hon existerar nu. Hon ligger i min famn. Det finns ögonblick då jag känner att hon alltid funnits här.

Nu är jag gråtmild som de flesta nyförlösta föräldrar. Det rinner en tår ner längs kinden av tacksamhet när jag tänker på alla olika stigar jag hittills vandrat på. På de små vägarna som jag vek in på helt spontant, utan att fundera så mycket på vart de ledde. Och på de undangömda, snåriga stigarna. De som jag var rädd att ta. De som krävde att jag lyssnade och stod upp för mitt eget hjärta.

Allt är en del av en berättelse. En historia som livet gett mig, men som även jag format.

För fyra år sedan åkte jag till Barcelona och råkade knacka på hans dörr.

Långt senare bestämde jag mig för att tro på honom, men framför allt på mig själv.

Därför finns hon i dag.

Hon heter Juni Marguerithe 

och är det finaste jag vet.

 

In my head right now

ea1adc4502c4784220d3569124b318e4

Bilden är hittad på ankarfyr.se

Jag tänkte på det här med rädsla häromdagen. Länge väntade jag på att rädslan skulle försvinna, innan jag gjorde saker. Sedan började jag göra saker ändå och jag tänkte att så småningom kommer rädslan att försvinna, men det gjorde den aldrig. Det enda som hände var att jag vågade göra fler och fler nya, skrämmande saker, men rädslan det fanns där, hela tiden ändå.

För det är så. Rädslan försvinner aldrig. Inte så länge som man fortsätter töja ut sin förmåga, utforska nya områden och ta risker för att förverkliga sina drömmar. Vi kan inte fly ifrån rädsla. Nej, den finns där alltid. Så det enda vi kan göra är att förvandla den till en följeslagare som är med oss på alla äventyr och se till att den inte blir ett ankare som håller fast oss på ett ställe.

 

 

I am never ready to jump

68e88881c57d00e6d92fd907265b8553

”När det är rätt så vet du”, är en mening jag har hört så många gånger i mitt liv.

Men till saker hör att alla människor faktiskt inte vet.

Jag har aldrig vetat

Jag har aldrig känt den övertygelsen.

Jag är aldrig säkert på vad det är jag vill

På förhand.

Så när det varit dags att ta de riktigt stora besluten har jag varit tvungen att välja antingen eller, utan att någonsin förvänta mig att jag kommer att vara helt säkert.

Och oj, oj vad svårt det har varit.

Det intressanta är att de flesta gånger har allt gått bra

Oftast har jag inte förstått hur redo jag var förrän jag faktiskt gjort något.

Att åka iväg och studera

Att ge mig iväg helt på egen hand på resor ut i världen.

Att börja jobba som journalist.

Att lämna förhållanden som inte varit bra för mig.

Att starta eget och lämna ett fast jobb.

Att våga satsa på kärleken som förut gjorde ont.

Att bli sambo i Barcelona.

Jag var aldrig redo. Och hade jag väntat på att bli det hade jag fortfarande suttit och väntat.

Kanske är det vi som lever med känslorna ständigt kokande utanpå huden, vi som vrider och vänder och analyserar i en evighets evighet utan att ändå riktigt komma närmare svaret på vår fråga, som aldrig känner oss helt säkra på förhand.

Vi måste våga hoppa ändå

Vi måste våga tro att vi väljer rätt, även om vi inte säkert vet.

Det jag vill säga är: vänta inte.

Hoppa.

Sluta aldrig hoppa.

Det värsta som kan hända är att du slår dig lite grann och måste välja om.

Men det är egentligen inte så farligt.

Bilden är tagen från bloggen Lolita.