Jag har varit en del på sjukhus den senaste tiden här i Barcelona och förutom att jag fått jättebra vård, så har jag känt mig väldigt väl omhändertagen. Det brukar jag känna mig hemma på Åland också och enligt egen erfarenhet så är många läkare och sjuksköterskor helt fantastiska vart man än hamnar på sjukhus i världen.

Det jag däremot reagerat över är all fysisk kontakt läkare och skötare gett mig här. En hand på pannan och frågan: ”hur mår du?”. En varm hand på min och orden: ”du behöver inte oroa dig ”. En lätt smekning över min kind och: ”Nu är vi snart klara.”

Det har gjort mig så lugn.

Och det har fått mig att tänka på det här med beröring, hur viktigt det är. Att vi alla fått höra att nyfödda bebisar behöver beröring för att överleva, men kanske behöver vi det också. För jag har inte bara känt mig lugnare för att de visar omtanke och bryr sig, utan det har känt som om något fysiskt hänt i min kropp. Som om värmen från en annan människas hand på riktigt har en avslappnade effekt. Rent kemiskt. 

Så nu vill jag  krama om mina kära ännu mer och framförallt inte glömma bort vikten av det. För det är så lätt hänt, att kramar och pussar försvinner bland tvätthögar och diskmaskiner som ska plockas ur…

 När de istället borde vara prioritet nummer ett!