Två söndagar och två museum i Barcelona

En sak jag saknar i mitt liv just nu är olika kulturella upplevelser. Med två småttingar är det svårt att få tid att gå och se någon ny utställning, gå på konsert eller bara se en helt vanlig film på bio.

Jag vet att den tiden kommer igen men ett nyårslöfte till mig själv är att försöka vara lite mer kulturell tillsammans med barnen. Vi tillbringar ju mycket tid i en stad med ett stort kulturellt utbud, både för stora och små.

Så nu när det är som kallast och ruggigast i Barcelona har vi passat på att spana in vad det finns för aktiviteter för barn och gått på museum på helgerna.

Vi började för några veckor sedan med ett museum som heter Museu de Ciències Naturals de Barcelona och ligger nere vid stranden i närheten av Parc del Forum.

Det bästa med det här stället är att det finns som ett speciellt rum för barn i alla åldrar där de får prova på och känna på olika föremål och saker.

Hjalmar tyckte bäst om att krypa omkring på golvet och känna på allt han kunde hitta

Medan Junis favoriter var att titta på små saker på nära håll med ett förstoringsglas eller titta på fjärilar och små partiklar i ett mikroskop. Vi var säkert där i rummet i en timme och bara lät dem härja fritt, vilket jag tycker var det bästa med stället. Att själva idén var att de fick röra och ta på allt.

Hjalmar hade just lärt sig gå då och det var också skönt med alla stora ytor de kunde röra sig och springa runt omkring på.

Annars var jag inte så imponerad av den permanenta utställningen ut ett barns perspektiv eftersom den mest bestod av olika stenar och material och utan några interaktiva zoner. Däremot fanns ett häftigt dinosaurieskelett som Juni tyckte om och den interaktiva verkstaden gör att museet helt klart är värd ett besök.

För två veckor sedan bestämde vi oss för att spana in ännu ett museum. Det ösregnade ute så det var en perfekt dag för sådana aktiviteter.

Vi åkte till museet Cosmo Caixa, som är Barcelonas vetenskapscentrum.

Jag måste säga att detta verkligen är sådant häftigt museum som jag rekommenderar att åka till, utan barn eller med barn i alla åldrar.

Museet har vunnit flera europeiska priser och påminner lite om Tom Tits i Sverige där man får prova på olika vetenskapliga experiment.

Juni gillade dinosaurie-avdelningen

och att se hur hennes skugga förvandlades till olika färger

Men allra roligaste var den tropiska skogen som finns inrymt i museet. Här är det fuktigt och varmt precis som i djungeln och vi fick se allt från ormar och olika exotiska fåglar till pirayor och hajar som simmade omkring i vattnet.

Detta museum skulle kräva flera dagar för att utforska på djupet så jag är säker på att vi åker hit igen.

Juni pratar fortfarande om denna sköldpadda som hon nästan kunde ta på och

och Hjalmar gillade att lyssna på djungelns alla ljud.

På museer finns även olika verkstäder och workshop för barn att delta i, anpassade efter olika åldrar. Vad sägs om en workshop helt dedikerad till slime eller såpbubblor? Men det får bli en annan gång. Ska du delta i de verkstäderna behöver du planera ditt besök lite på förhand eftersom verkstäderna hålls vid vissa tidpunkter.

Where my family is from

IMG_3306

Nästan varje år besöker vi i familjen museigården Hermas på Enklinge, som tillhörde min farfar för inte så länge sedan. Här finns allt bevarat från den tiden då nästan allting tillverkades på gården och man var så gott som självförsörjande.

IMG_3308

Den förste bonden som är känd på hemmanet var räkningsmannen Per Olson som nämns i skatteboken från 1537. Gårdens siste invånare var min farfarsfar Sven Karlsson. Han bodde på gården fram till sin död 1973. Trots att det bara är 40 år sedan, känns det som att gå tillbaka 100 år i tiden när man kliver in i huset. Samhället utvecklades runt omkring honom, men Sven fortsatte att leva på samma sätt som man har gjort i generationer före honom.

IMG_3309Hermas är den sista helt bevarade gårdsgruppen av ålderdomlig
karaktär i den åländska skärgården och när Sven dog sålde farfar gården till Ålands landskapsregering så att gården skulle kunna bevaras och inte förfalla. IMG_3315

När jag var liten var min farfar anställd av museibyrån och rustade upp alla husen i original skick. Mangårdsbyggnad och uthus som lillstuga, bodar, härbre, stall, fähus, kvarn, rökbastu med mera.

IMG_3317

Min farfar Hjalmar, som jag tyckte var världens snällaste, jobbade även som guide på gården och jag minns hur vi gick på turer med honom tillsammans med turisterna.

IMG_3320

Han hade en historia att berätta om varje liten pryl och föremål. Inte så konstigt kanske. Det var miljön han hade växt upp i.

IMG_3325

Även min pappa var mycket på Hermas tillsammans med sin farfar Sven när han var liten och känner till livet på gården. Det sägs att Sven var jättehändig och kunde fixa allt med sin fantasi och händer. Precis som min pappa.

IMG_3329

Det jag tänker på allra mest när jag går där bland husen är hur livet där och då skiljde sig så fundamentalt från vårt konsumtionssamhälle och slit- och slängkultur. Hur hårt det måste ha varit och kallt och tungt. Och hur deras viktiga kunskap om hur man tar hand om sina saker, lagar och återanvänder dem håller på att försvinna. Dö ut.

IMG_3330

Svens spår har däremot inte försvunnit. Tittar ni riktigt noga på den här bilden ser ni hans initialer och födelseår inristat i berget: SK 1891.

The old archipelago homestead Hermas, dating back to the 1500´s, is situated in the centre of the village of Enklinge. The first known farmer of the homestead, was the “counting-man” Per Olson, who was mentioned in the tax roll of 1537. The farm was inhabited until 1973 when the last person residing at the homestead, Sven Karlsson, died. My great grandfather.