Memory Lane

vscocam6

Jag tänker mycket just nu på hur det var för mamma och pappa när de fick oss tre barn. Reneé är född i slutet av juni så mamma var också höggravid den här tiden på året för 40 år sedan. Den här bilden är tagen på midsommarafton. Dagen då vår bebis är beräknad.

vscocam7

Det som så klart slår en när man tittar på bilderna är hur unga mamma och pappa var. Här är pappa 22 år med en liten Renée innanför morgonrocken.

vscocam12

Fyra år senare kom Åsa och jag. Kan ni se vem som är vem?

vscocam11Renée var världens snällaste storasyster.

vscocam8

 

Den här bilden tycker jag är så himla rolig och jag tycker den säger så mycket. Hon fick liksom två dockor att leka med. Här testar hon om jag ryms in i dockvagnen.

vscocam9

Vi bodde ju grannar med våra kusiner Dessan och Robbe. Jag kommer ihåg att jag tänkte att vi levde som i Bullerbyn.

vscocam14

Här är mamma på morsdagen. Lite som Åsa nuförtiden, fastän hennes barn redan har hunnit bli större än vad vi var.

vscocam13

Och här är pappa i 70-tals glasögon med Åsa (vänster) på ena armen och jag på andra (höger). Så fint! Jag undrar vad för bilder Edus och min bebis kommer att kunna titta på om några år.

 

 

 

My old home

svartvitt4 svartvitt2 scale_image img_2867

Jag sorterar bilder och råkar hitta några från mitt gamla hem på Torggatan i Mariehamn. Jag har bott på andra platser också i stan, men den lägenheten glömmer jag aldrig. Den hade knarrande trägolv, sin egen charm, rätt karma och ett precis lagom stort kök.

Men bäst av allt var att hela lägenheten flödade med ljus från alla håll. Jag tror ibland att det räddade mig.

Där lutade mig mot väggen när benen vek sig. Det var mina kvadratmeter. Och vad som en hände så skulle jag alltid ha dem. Ingen kunde ta det ifrån mig.

Det var en plats att kunna börja om.
och det gjorde jag.

Jag hade en given plats.
Det var skillnaden, och den var jättestor.

Där lärde jag mig att umgås med mig själv och vara ensam.

Ibland blev jag så sjukt trött på det, bröt ihop och började sedan plocka ihop mig själv igen.
Jag lärde mig hur man gör det.
Och sedan behövde jag inte vara rädd mer.

Jag känner fortfarande till den där känslan av ensamhet och jag vet att vissa bitar fortfarande är stötta i kanten och därför lätt kan lossa.

Men det är ingen fara.

Jag plockar upp dem igen. Och igen.
Och det är ok.
För det är mina bitar.

Det lärde jag mig där.

I mitt hem.