Ända sedan jag var liten har jag varit rädd för döden. Ja, vem är egentligen inte det?

För mig går min dödsskräck i vågor. Ibland tänker jag mycket på döden. Ibland ingenting. Men just nu är jag inne i en sådan period igen när livets skörhet och förgänglighet hela tiden känns så närvarande. Det är mest ångestfullt, men ibland lyckas jag vända skräcken till något bra eftersom den gör att jag upplever allting mer närvarande och intensivt.

som att jag på morgonen innan Juni vaknar ligger och drar in hennes doft och känner hur hennes mage sakta rör sig upp och ner.

som att jag ser mig omkring och plötsligt ser den blåa himlen där uppe och känner hur mycket rymd det finns.

som att jag ringer mina kära och lyssnar lite extra på hur deras röst låter och är noga med att de känner i mina ord hur mycket jag tycker om dem.

som att jag stannar upp och ser till att försöka prioriterar rätt och fylla mina dagar med saker som är viktigast för mig.

som att alla små irritationer försvinner, eftersom de känns så pyttesmå och onödiga i jämförelse med dödsskräcken.

som att det blir så viktigt för mig att vara så närvarande som det bara går i allt jag gör så att jag får uppleva stunden jag befinner mig i just nu så mycket som möjligt

och

som att det blir viktigt att säga som det är. Till mig själv. Till världen. Och till dem som är runt omkring mig.