Jag har fått en bebis som sover väldigt lite. “Nyfödda sover mest hela tiden, nästan 20 tim per dag”, sa många till mig innan. Men vår finis sover väldigt lite på natten och 5-15 min, högst en halvtimme på hela dan.
Eftersom vi har däremellan har problem med amning och magont går jag stundtals runt i ett zombieliknande tillstånd och vet knappt om det är natt eller dag och var jag befinner mig.

Ibland bara gråter jag eller skrattar hysteriskt. Och allt som oftast drömmer jag om att checka in på hotell. Sova, sova, sova mellan mjuka lakan. Under en hel helg. Helst en vecka.

Ändå, märkligt nog, är jag totalt vaken när det gäller henne. Som en beskyddande lejonhona, redo att attackera vem eller vad som helst som hotar att skada henne. Ständigt uppkopplad på någon slags direkt kommunikationslinje mellan min kropp och hennes behov. Utan några som helst tankar, reagerar jag. Instinktivt.

Det är märkligt, men nu förstår jag att det är den navelsträngen som är så svår att klippa sen.
Ansvaret att hon är så beroende av mig, kan kännas tungt att bära, men framförallt är det beroendeframkallande.

Jag behöver känna hennes doft intill mig för att kunna somna på kvällen, kanske till och med mer än vad hon behöver känna min.

Ps! Bilden har finaste Lina tagit.