Livets magi

Varje natt i vintras lade jag mig så nära Juni som det bara gick där hon låg bredvid mig och sov. Bredvid henne där och då kände jag mig så hel och tacksam, att jag knappt förstod mig själv.

Varför önskar jag ett till litet liv så intensivt?

Kanske är det där slutet som är så hisnande. Det blir inget mer. Beslutet. Att bestämma sig för ett antal. Eller så har det med min syskonkärlek, starka hormoner och underbar babydoft att göra.

Oavsett så är det ett så konstigt och stort val att göra. När det inte finns några garantier och när ingen vet hur ens framtida liv kommer att se ut. När det inte är man själv bestämmer, utan saker som slumpen, ens hälsa, ålder, livssituation och kvalitén på äggen där inuti magen.

På hösten när jag blev gravid med hen som vi trodde skulle bli ett syskon till Juni, så tänkte jag mest av allt på hur vi skulle klara av det. På sömnlösa nätter, jobb, brist på tid och hur man reser ensam med två små barn.

När vi var på ultraljud och hen inte levde längre, fanns bara kärlek och sorg kvar. Och det var de känslorna som fastnade inuti mig. Det blev en skör tid. Väntan på att läka och bli hel igen. Väntan att börja på nytt. Väntan att försöka igen. Väntan på ägglossning. Väntan på svar.

På samma gång försökte jag öppna mitt sinne och på riktigt förstå att vi inte får allt vi önskar oss i livet. Att olyckan inte ligger i det utan i att inte acceptera det. Det är det farliga, att låsa sig fast vid en tanke, en idé och bara se vad som fattas en.

Min franska yogalärare såg hur jag kämpade och stretade och sa att jag måste tänja och sträcka och mjuka upp mitt accepterande sinne precis som alla andra muskler i kroppen. Jag försökte verkligen, men vissa dagar var jag så stel.

Det otroliga är att jag blev gravid igen! Jag ÄR gravid! Nu i fjärde månaden. Ända sedan någon gång i slutet av april har ett litet liv växt inuti mig, trots all min ångest, oro, katastroftanker och dödsångest.

Jag har varit livrädd för att någonting ska gå fel, att jag ska få missfall igen eller för att något annat hemskt ska hända. Rörande någon annan i mitt liv eller någon annan jag tycker om.

Jag är det fortfarande. Rädd. Men nu när snart halva graviditeten gått har känslorna blandats med det mjuka. Med det härliga tankarna på miraklet. Och jag vågar berätta för er:

I slutet av januari ska Juni få ett litet syskon!

unspecified-2

 

De fina bilderna har Therese Andersson tagit som jag tycker är så himla duktig på att fånga känslor i varendaste bild. Tack Therese!