
I lördags kom vi fram till Bilbao. Baskiens största stad som får några år sedan var en ruffig hamnstad, men nu förvandlats till en blomstrande turistort med

mycket kultur och massa god mat.

Istället för att hoppa upp på en turistbuss tog vi spårvagnen genom stan

och gillade det mesta vi såg. Hur modernt möter gammalt

De vackra utsmyckningarna överallt

Den urbana miljön

och all cool design.

Längs flodstranden syns något som skulle kunna vara en gigantisk, hopknölad ölburk. I själva verket är det ett makalöst byggnadsverk som är en orsak till och symbol för Bilbaos blomstring: Guggenheimmuseet, ritat av Frank Gehry och uppfört på vad som förr var ett gammalt varvsområde.

Utanför entrén vaktar Jeff Koons jättelika valp klädd med levande blommor som nu blivit symbol för hela staden Bilbao.

På nära håll är byggnaden fantasieggande och överväldigande, en kombination av kalksten, glas och böljande former som ändrar skepnad beroende på vinkel och ljus.

Den är klädd i tunna titanplåtar lagda omlott som fiskfjäll, mycket dyrare än stålplåt, men Gehry insisterade att stål “slocknar” i Bilbaos ofta mulna väder, medan titan tar tillvara ljuset. Och det stämmer: museet skimrar, byter likt havsytan karaktär beroende på ljuset.

Huset är ett konstverk fyllt och omgivet av konst.

Med den så kallade “Guggenheimeffekten” avser man att museet blev en turistmagnet och en tändande gnista för vitalisering av staden. När amerikanska Solomon R. Guggenheim-stiftelsen såg sig om i Europa för att etablera ett nytt museum valde man Bilbao, inte minst för att regionen var beredd att ställa upp med 100 miljoner dollar. Museet öppnades 1997, och nu kommer omkring en miljon besökare om året till Bilbao, att jämföra med 25.000 år 1995.

Vi gick in i museet och tittade runt, omkring och överallt

Den största av dem upptas av Richard Serras stålskulpturer

monumentala, kallböjda och rostiga metallsjok i former som skal eller pappersremsor som skapar lutande ellipser och labyrinter att gå omkring i.

När man går omkring i dem känns det som om man tappar uppfattning om tid, plats och rum. En märklig och häftig känsla.

Därefter var vi både trötta och hungriga av allt tittande omkring och bestämde oss för att bege oss till de äldre delarna av stan för att äta.

San Sebastian är känt för sina Michelin-krogar, men Bilbaos pintxos, den lokala varianten av tapas, är ett fyrverkeri av smakupplevelser.

Till lunch och mot kvällen dignar bardiskarna av vackert formade läckerbitar, oftast men inte alltid med en brödbit som bas.

Tonfisk, ansjovis, bläckfisk, skaldjurssallad, skinka, en bit omelett – de flesta barer har sin specialitet. Det är anspråkslöst och raffinerat på samma gång.

Medan regnet skvalar utanför barens fönster och man beställer ännu ett par läckra pintxos kan man, med en del branta generaliseringar, se Bilbao som ett Spaniens Göteborg.
Bägge är städer med cirka 350 respektive 500.000 invånare, de ligger båda vid floder – Nervión respektive Göta älv – med närhet till havet, och de är gamla varvs- och industristäder som fått sadla om. Lokalpatriotismen är väl utbredd och fotbollen har religiösa övertoner.

Utmed de parallella medeltida gränderna som kallas ”de sju gatorna” i Casco Viejo ligger barerna vägg i vägg,

och i den moderna delen av staden utmed gator som Licenciado de Poza är trottoarerna i kvällningen ett ambulerande mingelparty

när folk går på pintxosrunda från ställe till ställe till inpå småtimmarna.

Vi vandrade omkring liksom alla andra och letade efter godbitar och en trevlig stund.

Runt ett bord utanför en bar såg jag två killar flirta intensivt med två tjejer. Jag log stort och kände mig lika förälskad som de – i Bilbao.