Innan Edu åkte tillbaka till Barcelona kom hans mamma Rosa hit på besök för att träffa sitt barnbarn och hela min familj. 
Jag tycker alltid det är så fint när olika världar möts. Det gör mig mer hel.
Det var även häftigt för henne att se livet här uppe. Se hur vi bor och var vi befinner oss när vi tar flyget norrut.
Hon har aldrig tidigare varit uppe i Norden
och tyckte det var häftigt att träffa alla.
Nu är Edu här och jag är så himla lycklig!
Jag känner hur jag slappnar av i hela kroppen och mer kan vara i stunden. I nuet. För nu spelar det ingen roll om bebisen bestämmer sig för att komma i dag, i morgon eller om två veckor. Vi är här båda två.
Säkert skulle jag ha klarat av en förlossning själv, men det handlar mer om att jag verkligen vill dela upplevelsen med honom. Det här är kanske en sak som bara händer en enda gång i vårt liv. Och vi vill vara med om det tillsammans.
I dag är det exakt ett år sedan Edu och jag förlovade oss. En helt vanlig onsdag tog han med mig ut och äta och gjorde dagen så speciell. Jag hade ingen aning vad som väntade i hans ficka. Jag bara såg att han var så nervös och jag minns att jag kramade om hans hand med massa kärlek, så att han skulle återhämta andan lite grann…
Hela kvällen blev så fin och jag hoppas jag alltid ska minnas den i varenda detalj. När jag hade sagt ja och vi hållit om varandra länge, länge med en tårklump i halsen, sprang vi kärleksberusade ut på gatan och ner till stranden i Barcelona och skålade i champagne. Sedan. Tog vid hissen upp till högsta våningen i hotell W, blickade ut över stan som sammanfört våra liv och dansade och festade hela natten. Alla som såg oss måste ha trott vi vunnit lottot på eller något. Vi var höga som hus på glädje.
Och nu, fortfarande. Fastän jag har vant mig att ha ringen på mitt finger, så ler jag stort varje gång jag ser den. Den påminner mig om pirret i magen när han frågade, hans glada och oroliga ögon och värmen som spred sig i hela min kropp.
Här kan ni läsa vad jag skrev dagen efter.
Planen var att gifta oss i sommar, men det blev lite ändrat som ni vet.
Något mycket, mycket, mycket fint kom emellan.
Edu flög upp hit i helgen, så att vår månad ifrån varandra skulle bli lite kortare. Och så tror jag att han ville känna på magen lite grann. Nästan höra sparkarna där inne.
Han var här bara en kort, kort liten stund, men det var så himla fina minuter, timmar och sekunder. Jag vet inte om det är alla hormoner, men jag har varit så orolig av mig den senaste tiden. Plus att jag varit tvungen att göra extrakontroller och saker, vilket har gjort mig lite nervös.
Men nu är jag lugn. Så där lugn som man bara kan bli när någon man tycker om har kramat bort all rädsla i kroppen.
I går morse klockan 06.00 kramade jag om denna fina man. Hårt, hårt, hårt och sade hej då med en gråtklump i halsen. Vi ler bägge två stort på kortet men det var svårt för oss att vinka adjö till den andra och veta att vi inte ses på en månad.
Nu är jag hemma och det är så skönt att vara omgiven av familj och vänner och veta vart jag ska vända mig om jag får sammandragningar igen eller har någon fråga eller fundering. Mamma och pappa var dessutom så gulliga igår. De kom och hämtade mig hela vägen till Arlanda. Sådan lyx. Det kändes som jag var hemma på ett huj.
I dag har jag besökt barnmorskan, fått massa praktiska saker gjorda, varit upp på tidningen en sväng, lunchat med fina Malin, styrt upp jobb och grejer, kramat på några av syskonbarnen och hängt med Åsa i hennes kök.
Helt enkelt en riktig fin dag med en bra känsla i magen.
Det är bara Edu som saknas.
Det är lite nytt och knepigt det här med att vara egen företagare och ta ut semester. De senaste två veckorna har jag jobbat som en galning både på tidningen och med mina egna frilansgrejer för att få ihop tillräckligt med pengar för att kunna unna mig att ta ledigt några dagar. Jag tror jag måste komma på en liten annorlunda plan till nästa år för det blev lite för mycket. Att pressa sig så intensivt och sedan känna en knut av stress i magen när man äntligen är klar med allt är inte nyttigt alls.
Men hur som helst nu är jag LEDIG!!!! I hela två veckor ska jag bara ha det lugnt och skönt och hänga med denna fina person. I skärgården, nära havet och klipporna, utan några speciella planer.
Det här med födelsedagar. Det är en himla märklig känsla att passera en datumgräns som bara består av siffror, men ändå har ett starkt symboliskt värde. Runt midsommar när månen var som fullast fyllde Edu 40 år. Vi har firat det i omgångar.
Den 23 juni på riktiga dagen blev det en riktig fest. Edu började morgonen med att springa 25 kilometer upp för ett högt berg och jag retade honom för en uppenbar 40-årskris…;)
Sedan tog vi med honom på äventyr i trädgården kring huset
Där fick han smyga runt bland träd och buskage i jakt till introt av Mission Impossible
Vi hade nämligen satt ihop en lite skattjakt med kluriga frågor och svar
I mål vid poolen väntade dessa två med kaffe, tårta och champagne.
Jag tänkte på hur viktigt det är att få fira födelsedagar i sällskap med de man tycker om.
Sedan blev det fest och Edu blev så glad över sitt nya förkläde.
Jag hade lagat en citrontårta med jordgubbar och
Carro var på danshumör.
På kvällen hyrde vi cyklar och begav oss ut på en liten tur i området.
Besök i den pittoreska stenbyn Peratallada
Vi alla var så hänförda över hur vackert det var där.
Jag blev förtjust i kvällsljuset
Och alla vackra olivlundar vi passerade på vägen.
Kvällen avslutade vi sedan på favoritrestaurangen Can Dolc i byn Sant Feliu de Boada.
Jag nöp mig i armen flera gånger för vi hade det så fint.
När det var dags för dessert fick vi två tårtor med ljus i. Efter tolvslaget var det nämligen Björns födelsedag.
Han fyllde inte 40 år, utan bara 39. Men vad gör det att fira ett år i för väg. Då har man det ju gjort sen.
Two days after midsummer it was Edu:s birthday and we had a really nice party with a treasure hunt, a bicycle tour and dinner at Can Dolc in Sant Feliu de Boada.
Jag har blivit kär i dig åtminstone fyra gånger. Den första gången var när jag gick upp för den branta trappan till din lägenhet. Jag var inte beredd, du lät mig som en vän bo på din soffa och lagade mat till mig och helt plötsligt, när vi satt där och pratade hela första natten, började mitt hjärta slå så konstigt fort. Eller kanske inte ens slog, utan hoppade till, överrumplade mig. Jag hade tänkt stanna en natt, men blev kvar nästan en hel vecka. Du såg så skönt avslappnad ut i tunna byxor du hade köpt på någon av dina alla resor och på natten såg jag genom den smala springan till ditt sovrum att du inte heller kunde sova. Vi släpade båda på så jobbigt, tungt bagage från förr, men just då kände jag mig som femton år.
Den andra gången var fyra dagar efter, när Carro kommit ner till Barcelona. Vi gick och lyssnade på en flamenco-konsert, men du kunde inte följa med. Din kompis var där och jag frågade försiktigt om du var singel. Tvingade med Carro på en lunch tillsammans med dig dagen efter. Satte mig i stolen bredvid dig på uteserveringen, tittade på dig ofta och log, råkade nudda din arm. När Carro gick på toaletten lutade du dig fram och kysste mig.
Den tredje gången var på sjukhuset efter att din pappa ringt dig mitt i natten för att han kände sig dålig. Vi satt på varsin kall plaststol i väntrummet och jag visste inte var jag hade dig, bara att hela din värld skulle falla samman om det hände din pappa någonting. Vi satt där i nästan ett dygn tillsammans med din bror och Nooria. Du tog min hand när läkaren kom ut och släppte den inte förrän han hade pratat klart. Några veckor senare dog din pappa. Det var minusgrader på Åland och jag försökte ge dig tröstande värme genom Skype.
Den fjärde gången hade vi inte setts på en lång, lång tid och du hade sårat mig. Jag ville träffa dig för att se hur du mådde, men hade bestämt mig för att inte påbörja något igen. Jag ansträngde mig för att låta så kall som möjligt och du lät nervös. Jag hade ont i magen och visste inte vad du egentligen ville. Jag tittade rakt på dig och gick sedan bara ut därifrån. Nästan omedelbart sprang du efter. Jag väste att du rör upp saker igen och du sa förlåt, att du bara varit så rädd!
– Jag är också rädd, sade jag på morgonen.
Nu bor vi tillsammans i ett hem vi gjort till vårt och håller fortfarande i varandras händer varje natt, bara för att vi vet hur det är när den andra inte är där. Du ler igen och är så mån om att jag ska må bra. Och vi tar hand om varandra. Vi har släppt alla våra konstiga rädslor och gått vidare bägge två. Tillsammans. Min mage är alldeles lugn och stilla och jag har svårt att förstå att det får vara så här bra. Det känns så enkelt, så tryggt.
Overkligt. Jag trodde sådana saker fanns till för andra. Inte för mig.
I onsdags på kvällen:
Du ber mig fixa mig fin och säger att du reserverat ett bord, att livet också måste firas en helt vanlig onsdag. När jag kramar om dig på moppen finns det någonting fyrkantigt i din ficka. Du beställer in skaldjur, gåslever, champagne och jag börjar ana. Fnissa.
När jag kommer ut från toaletten tar du nervöst tag om mina händer och jag känner något hårt och runt i min handflata. Du säger att jag gör dig så lycklig och jag nickar frenetiskt tillbaka: ”Du med! Du gör mig så lycklig!”
Sedan frågar du:
Vill du gifta dig med mig?
Och jag svarar: Si, yes, ja! På alla språk jag kan komma på.
Liztigt 