I fredagskväll gick jag till favoritstället Jazz si, där de har flamenco-konserter varje torsdag. Inte sådan turistshow-flamenco, utan riktig som man får gåshud av
Det är jättetrångt och litet där och det är vad som gör stämningen så skön.
Denna gång var det en trio som spelade
och en ung kille som dansade så fantastiskt bra.
Framför allt uttryckte han en sådan stor stolthet
och massa känslor med sina ögon samtidigt som fötterna rördes jättefort över dansgolvet.
Liztigt 