Det är mitten av oktober och havet vid Costa Brava är fortfarande ljummet. Jag tog en springtur imorse igen längs strandpromenaden och den starka havsdoften tog mig tillbaka till ett annat liv i Sydney, när jag också brukade springa längs havet, från Bondi Beach mot Coogee. Det känns länge sedan nu. Men jag ler åt minnet. Åt mitt yngre jag.
Imorse gick vi sedan efter frukost till stranden och Juni och Edu tog sig ut på klipporna för att se på de skummande vågorna.
Medan jag och Hjalmar lekte i sanden. Jag älskar sådana lugna morgnar med barnen utomhus innan resten av samhället vaknat.
Det är väl fördelen med att vakna så tidigt som sex varje morgon att man hinner med en massa saker redan innan lunch.
Såsom att gunga jättehögt
eller springa allt vad man kan med en boll i famnen.
På tal om sportiga saker så var Edu med i en simtävling i lördagsmorse.
Sju kilometer i havet skulle han simma och det här var hans hungriga, lite trötta men trogna hejarklack.
och han kom i mål! Weee!
Det firade vi med paella och
bästa sällskapet!
Nu är vi tillbaka i Barcelona och jag sitter i soffan och hör hur vinden dånar utanför fönstret. En tropisk orkan är på väg och ska tydligen nå sin kulmen över Barcelona inatt med massa regn och riktigt hårda vindar.
Jag borde gå och sova men någonting håller mig uppe. Hur ser en tropisk orkan ut egentligen?
Nu känner jag en skön och liksom lugn lycka i mig. Magen växer och växer och de rätt så rejäla sparkarna här och där inuti mig gör att oron försvinner. Tänk, vad fint det är hur livet kan förändras så på ett år.
och resten av tiden tillbringade hon här i studsmattan.
För Juni är studsmatta = Åland så hon var lite bekymrad över var hennes kusiner var, men annars var hon överlycklig. Och medan hon och Edu studsade iväg så smög jag in i huset och sov siesta. Två stycken. En före lunch och en efter. Så underbart! Och behövligt.
När det sedan började skymma ute bäddade vi ner oss i solstolarna och läste böcker
medan Edu kockade middag inne i köket. Både Edu och jag njuter så när vi har ett riktigt kök att laga mat i . I Barcelona är vårt kök mindre än en liten garderob så vi börjar alltid drömma. En dag kanske då kanske…
och lite till.
Sedan gick vi och åt lunch och när hon sov gott i vagnen tog jag en lång och långsam promenad tillsammans med min foglossning längs hamnen
Fastän jag inte själv tävlar är det alltid så kul se hur glada alla är efteråt när de lyckats ta sig i mål. Men oj, vad frusna de var! Efter det här fotot är taget åkte vi tillbaka till huset, åt en stor paella och sedan körde vi tillbaka till Barcelona igen.
Liztigt 