På klädstrecket här utanför huset hänger små babykläder och torkar i vinden. Jag fick babylådan häromdagen och min söta mamma håller nu på att tvätta igenom allt. Sockorna, mössan och sparkdräkterna. Allt är så litet. Det går nästan inte att förstå. Jag tycker också det är helt otroligt att alla föräldrar i Finland får detta söta startpaket till sina barn. Det gör mig glad att tänka på att även den som är riktigt fattig har en skönt brun och prickig sparkdräkt i retro-stil att sätta på sitt barn.

Men i går morse blev jag så rädd. Jag var till barnmorskan och det visade sig att min mage inte vuxit alls på två veckor. Det konstiga var att jag hade känt det på mig. Ni vet, man känner sin egen kropp och jag visste att jag inte blivit större. Men på något sätt hade jag ändå försökt tränga bort den tanken.

Redan inom några timmar fick jag komma på ett extra ultraljud och det visade sig till min stora, stora glädje att allt är bra. Jag är bara så lång och har så stort bäcken, så bebisen har en massa plats där inne att flyta omkring och min mage växer därför inte så mycket.

Jag såg den där lilla bebisen där inne. En hand, en fot, huvudet och magen och jag tänkte på hur skört livet är. För oss alla. Den har nog det bra där inne, men nu börjar jag verkligen längta efter att den ska komma ut, så jag ska få ta hand om den på riktigt.