En pod jag lyssnar till mycket just nu är podden Pampers barnvagnspromenader med den leg.barnmorskan och Leg. psykoterapeuten Louise Hallin. Det är min kära tvillingsyster som tipsat mig om henne och jag tycker podden är så himla bra. Lyssnare får ställa olika frågor och så svarar Louise. Jag kanske inte håller med om allt hon säger, men överlag så tycker jag hon har vettiga saker att säga kring saker jag titt som tätt går runt och funderar på. Ni vet, saker som dåligt samvete, trots, gränssättning, rutiner, ledsen vid lämning, nattning ilska, vägrar och äta, rädslor och så vidare.
barn
12 things
1. Resan tillbaka till Barcelona gick bra trots min ständiga ångestklump i magen. Jag och Juni hamnade bredvid några svenska motorcykelgubbar som skulle ut och köra i Pyrenéerna. De var inte lika stödjande som tanterna men de utstrålade en självsäkerhet och orädsla som smittade av sig. Jag föreställde mig att en av dem var min kompis Frippe…;)
2. Jag och Juni har varit förkylda med feber, snor och hosta. Nu hör jag knappt något på bägge öronen och det känns som om jag går runt med en sådan där astronauthjälm på mitt huvud.
3. Jag har insett att jag måste vila från spanskan ibland. Hemma på Åland var det som surret i huvudet lugnade ner sig när jag fick slappna av i svenskan några dagar. Nu är det roligt igen att fundera över vilken tempusform jag ska använda när jag ska förklara något jag vill göra men som inte är säkert att blir av eller när jag ska förklara något som hände när jag var upptagen med att göra något annat.
4. Det är så härligt varmt här nu. I morse klockan åtta på morgonen hade jag t-shirt på mig när jag gick för att handla frukost.
5. Jag sover fortfarande knappt någonting på nätterna för de som undrar. Ibland tänker jag att jag har vant mig, andra stunder vill jag bara skrika högt.
6. Valiente! Con paciencia! Ha tålamod och var modig! Det var min yogalärares mantra häromdagen. Jag tycker om de orden: Valiente! Paciencia! Livet blir både roligare och enklare så.
7. För några månader sedan drack jag cappuccino med sojamjölk hela tiden. Nu är jag bara sugen på te. Helst grönt och japanskt. Jag tänker på fina Matilda på tidningen som alltid lyssnade på sin kropp och vad den var sugen på. Jag tror på det. Förutom när jag har pms. Då har jag lärt mig att inte lyssna på min kropp alls.
8. Förr i tiden läste jag nästan en bok i veckan. Nu räcker inte tiden till det och jag saknar läsandet. Därför har jag börjat läsa varje kväll innan jag går och lägger mig. Kanske hinner jag bara en kvart, men den kvarten fyller mig med rätt känsla inför natten.
9. Jag fick så fina kommentarer här på bloggen och på Facebook när jag la ut bilder från provningen hos Elsa Billgren. Det värmer så. Bara så ni vet. Jag läser varenda ord. Här kan ni se en skymt av vår dag på hennes blogg.
10. När jag är trött och ledsen vill jag att de runt omkring mig säger ”Åh, jag förstår att det känns jobbigt!” och bara lyssnar på mig. Först måste jag få vara ledsen ett tag. Sedan kan jag börja fundera över lösningar. Men det finns andra som fungerar tvärtom. Inget är rätt och inget är fel.
11. Jag tycker det är svårt att söka efter musik på Spotify. Jag kan annars tänka på en massa musik jag gillar men framför datorn är det som om mitt minne suddas ut. Alternativen är för många och jag kommer inte på en enda artist. Några tips?
12. Jag har blivit besatt av att hitta ett par perfekta pumps. Här går alla omkring i dem och de ser så härligt avslappnade och coola ut. Men jag hatar att gå i högklackade skor, eftersom jag får så ont i fötterna, så jag måste hitta några bekväma med låg klack. I-landsproblem på hög nivå.
A Zombie
Juni blev sjuk i helgen. Första rejäla förkylningen med feber och allt och jag har inte sovit på flera nätter. Bokstavligen. Därav den dåliga uppdateringen. Jag har varit en zombie. Inte bokstavligen talat, som tur är.
Men nu är vi på gång igen. Vi hörs inom kort igen.
Daddy
Några av er har undrat varför Edu var tvungen att åka till Barcelona och varför Juni och jag är kvar här. Grejen är att eftersom jag gick över tiden så mycket så blev våra planer lite ändrade. Meningen var att Edu skulle hinna vara en månad här tillsammans med bebisen och mig. Två veckor senare skulle jag och Juni åka ner. När våra efterkontroller var gjorda. Men nu hann han bara vara här två veckor och vi blev en månad ensamma.
Lärdom nummer ett som föräldrar:
Det går inte att planera allt för mycket med barn.
I Spanien har pappor bara 14 dagars föräldraledighet. Mammor fyra månader. Edus semester och pappadagar gick alltså redan åt nu i sommar.
Att dela på ansvaret med att ta hand om Juni är väldigt viktigt för oss båda och som tur är har vi hittat en lösning. Edu går under hösten ner i arbetstid och är ledig varje onsdag, torsdag och halva fredag. Det blir tuffare ekonomiskt, men lärdom nummer två: många gånger är tiden så mycket mer värdefull än pengarna. I alla fall när man har råd med hyra och mat och så.
Och det gör mig glad att det ibland går att hitta egna lösningar på samhälleliga problem.
Lärdom nummer tre:
Det gäller bara att försöka tänka fritt och strunta i vad alla andra tycker och tänker!!
Home alone
Jag är så imponerad över alla ensamstående föräldrar där ute. Få timmars sömn, natt och dag som flyter ihop, en hetta ute som gör henne orolig och det onda magen som leder gråt och tårar i flera timmar. Som ensam och helt ny i föräldrarollen är det svårt att ens hinna få i sig mat och duscha ( Jag önskar jag var en sådan där cool flerbarnsförälder, som fixade allt galant med barnet på ena armen, men det är jag inte än;)), utan en till famn som kan bära och trösta.
Jag tänker på min mormor och alla sjömansfruar med henne som fick klara sig långa, långa tider på egen hand. Eller på de som alltid är ensamma.
Jag har det bara så här i tre veckor. Sedan är vi två föräldrar igen.
Pictures from the last days, part two
Hej på er alla! Jag är ledsen för den lite sporadiska uppdateringen här på bloggen. Nu har Edu åkt tillbaka till Barcelona för att han måste jobba och jag fullt upp med att försöka få allting att fungera. Juni har dessutom haft jätteont i magen de senaste dagarna och varit så olycklig, att jag inte kunnat tänka på något annat. Men här kommer fortsättningen på bilderna från de senaste dagarna. Och snart lovar jag att bloggen är på gång i vanligt tempo igen.
Barnmorskan på hembesök.
Dags att amma….igen…;)
Edu försöker redan nu få Juni intresserad av matlagning i köket. 
Finaste Carro kom på en blixtvisit på bara några timmar för att se Juni.
Och äntligen fick jag träffa Heidis tjej Mirjam. Och hon fick träffa min.
Bebisexperter på besök. Johanna och Åsa tillsammans med Edu och Juni.
Jag har varit en mamma i en vecka nu.
Jag önskar jag kunde förklara hur det känns, men på något vis är det svårt. För det är så stort och naturligt på en och samma gång. Hon existerar nu. Hon ligger i min famn. Det finns ögonblick då jag känner att hon alltid funnits här.
Nu är jag gråtmild som de flesta nyförlösta föräldrar. Det rinner en tår ner längs kinden av tacksamhet när jag tänker på alla olika stigar jag hittills vandrat på. På de små vägarna som jag vek in på helt spontant, utan att fundera så mycket på vart de ledde. Och på de undangömda, snåriga stigarna. De som jag var rädd att ta. De som krävde att jag lyssnade och stod upp för mitt eget hjärta.
Allt är en del av en berättelse. En historia som livet gett mig, men som även jag format.
För fyra år sedan åkte jag till Barcelona och råkade knacka på hans dörr.
Långt senare bestämde jag mig för att tro på honom, men framför allt på mig själv.
Därför finns hon i dag.
Hon heter Juni Marguerithe
och är det finaste jag vet.
Liztigt 