Barnen har gått på dagis här på Åland i ungefär en månad nu. Det här bilderna är från första dagen. Vi hade bara bott här i tre veckor då och precis fått alla grejer på plats i huset som vi hyr.
Jag var jättenervös hur det skulle gå med jättejobbiga lämningar med mig i bagaget från Barcelona. Juni hann ju gå ett år på dagis där och det var så tufft i början. Där har man sällan en inskolningsperiod och jag var bara tvungen att direkt första dagen släppa av Juni vid porten utan att veta mycket om hur hennes liv såg ut där inne.
Ifjol från september fram till jul grät Juni varje dag vid lämningen. Jag försökte visa mig lugn och trygg inför henne, men efter att hon klamrat fast vid mitt ben och jag varit tvungen att gå ändå, satt jag mig ner framför datorn på mitt co-workingställe och grät.
Allting blev helt okej sedan efter jul. Juni började trivas, fick vänner och lämningarna gick bra.
Men jag är så glad att vi fått en helt annan upplevelse här. För det första på grund av inskolningen. I tre dagar var vi med hela dagarna och sedan trappades det av sakta och lugnt. Och bara att få vara med på det viset hjälpte så mycket, att få se hur deras dagar ser ut, vem de är med, vem de leker med och vad de gör.
Och jag såg att de hade det bra på sitt dagis. Jag kände verkligen det. Stämningen är lugn och omhändertagande och barnen blir sedda. Juni sade häromdagen att det nästan känns som hemma att vara där och det måste ju vara ett bra betyg.
Jag har ändå lite ångest som vanligt. Nu mest över att vi måste lämna dem rätt så tidigt på morgonen så att både Edu och jag hinner till våra jobb och istället kan hämta dem lite tidigare. Men fastän det är saker som jag funderar kring och klurar på hur vi ska göra dem på bäst sätt, så har jag en helt annan grundtrygghet i att de har det bra där och det hjälper oss alla så mycket.
Hjalmar som aldrig gått på dagis förut har varit så himla nöjd och enbart varit ledsen vid lämning ett par gånger. Jag tror det beror på att han trivs där, men jag tror det också beror på att han kan känna att jag är lugn.
Det är lustigt hur det fungerar på det viset.
Problemet är att det enda extra rum vi har är detta som har förvandlats till någon sorts förråd med en skrikig grön fondvägg. Jag har tidigare använt rummet som kontor, men eftersom jag numera jobbar på ett co-workingställe så behöver jag ju faktiskt det inte.
På mitt gamla skrivbord, som är hennes nu, lade jag fram kritor, penslar, papper, pennor och allt annat du behöver för pyssel och ovanför hängde jag upp foton på olika människor i hennes liv. De fattas ännu några men jag tycker om att hon på det här viset kan se alla som tycker om henne trots att de ibland befinner sig i olika världar.
Sedan lagade jag som en liten läshörna med mjuka kuddar och filtar och tunna gardiner och med små lampor längs upp som nästan ser ut som stjärnor.
Det broderade sängöverkastet som jag tycker är så fint har Edus mormor virkat och ovanpå de lade jag några färgglada kuddar och gosedjur. Bokstäverna är en fin present och bredvid är ett foto på oss tre som 
Nattduksbordet är en gammal fruktlåda som vi fyndade på en loppmarknad i somras. Perfekt att sätta böcker i tycker jag och ovanpå får så klart Muminmamman och Muminpappan stå och vakta bredvid en gammal tavla av en skyddade ängel, som jag även hittat secondhand. Ovanför den hänger en så kallad drömfångare från Sydamerika som jag tycker är så fina.
Ja, ungefär så här såg det sedan ut när det var klart och det bästa av allt var att Juni blev så glad!
Bästa 
Liztigt 