Inbetween

bild-7

Vi landade mitt i ett sommarvarmt och semesterfirande Barcelona förra tisdagen, men trots att det gått en vecka har jag inte landat fullt ut än. Även om doften som slog emot mig när jag öppnade lägenhetsdörren känns väldigt hemtam numera och det kändes så bra att vara omgiven av mina små saker igen och gå omkring på Gracías myllrade gator, så tar det ett tag innan mitt inre hinner ikapp. Kroppen är här, men inte allt annat än.

Jag trivs i mina två världar, men det är platsen emellan dem som gör mig nervös.

För jag har så svårt för att säga hej då. Jag är sådan som dröjer mig kvar i hallen med handen på handtaget och dörren på glänt.

Jag har svårt för att släppa taget.

Och det gäller om allt.

 

Thank you!

bild 1-7

Tack så jättemycket för alla era fina ord och gratulationer. Jag är helt överväldigad. Det värmer så…

Vi har det bra och är fortfarande kvar på sjukhuset och vilar upp oss, lär känna varandra och gosar mest hela tiden. Sömnbristen, sviterna efter förlossningen och alla känslor gör att dag och natt flyter ihop och jag vet knappt vilken dag det är. Jag ser bilder på Facebook av sommarvärme och dopp i havet och vet att det är fantastiskt fint där ute, men just nu finns det ingenstans jag vill hellre vara än just här, tillsammans med Edu och henne.

Vi hörs snart igen! Njut och ha det skönt!

Welcome to the world!

20140707-154716-56836927.jpg

Nu är hon äntligen här! I går den 6 juli klockan 15.05 anlände denna lilla tjej på 3,5 kg till världen. De blev många tuffa timmar innan hon kikade ut, men både jag och hon mår toppen. Allt känns så overkligt och naturligt på samma gång. Min starkaste känsla är att hon egentligen alltid funnits här. Tillsammans med oss.

I walk the line

bild 3-2 bild 1-2 bild 2-3

 

På klädstrecket här utanför huset hänger små babykläder och torkar i vinden. Jag fick babylådan häromdagen och min söta mamma håller nu på att tvätta igenom allt. Sockorna, mössan och sparkdräkterna. Allt är så litet. Det går nästan inte att förstå. Jag tycker också det är helt otroligt att alla föräldrar i Finland får detta söta startpaket till sina barn. Det gör mig glad att tänka på att även den som är riktigt fattig har en skönt brun och prickig sparkdräkt i retro-stil att sätta på sitt barn.

Men i går morse blev jag så rädd. Jag var till barnmorskan och det visade sig att min mage inte vuxit alls på två veckor. Det konstiga var att jag hade känt det på mig. Ni vet, man känner sin egen kropp och jag visste att jag inte blivit större. Men på något sätt hade jag ändå försökt tränga bort den tanken.

Redan inom några timmar fick jag komma på ett extra ultraljud och det visade sig till min stora, stora glädje att allt är bra. Jag är bara så lång och har så stort bäcken, så bebisen har en massa plats där inne att flyta omkring och min mage växer därför inte så mycket.

Jag såg den där lilla bebisen där inne. En hand, en fot, huvudet och magen och jag tänkte på hur skört livet är. För oss alla. Den har nog det bra där inne, men nu börjar jag verkligen längta efter att den ska komma ut, så jag ska få ta hand om den på riktigt.