Kära Barcelona 

Vårt fina Barcelona! Allt känns så omskakat nu. Jag smög försiktigt ut ur sovrummet imorse och slog på teven. Solen lyste så varmt och skönt ute. Precis som alla andra dagar. Hjalmar hade somnat om. Han såg så fridfull ut. Och så berättar dem om ännu en attack inatt i en semesterby utanför stan. Och alla dessa hemska bilder från Ramblan. 

Igår på eftermiddagen bestämde vi oss för att strunta att åka till centrum och ner till stranden och istället gick vi till en utomhuspool i närheten av där vi bor för att svalka oss lite. 

När jag gick till omklädningsrummet för att ta på mig, hörde jag hur min telefon ringde inuti skåpet. Det var både mamma pappa och Åsa som försökt få tag på mig i över en timme. De visste före jag vad som hade hänt. 

Så ser verkligheten ut. Folk blir nermejade av en skåpbil och dör och bara några minuter därifrån pågår livet som vanligt. Jag har anat att det är så. 

Men ända sedan Paris har jag varit rädd för att något liknande ska hända här i Barcelona. I metron, på stranden, i centrum. Jag hoppar alltid till när jag ser en större bil komma körandes. Och det var inte länge sedan jag och Edu pratade om det: “tänk, om en lastbil skulle komma framrusande  nedför Ramblan…vad skulle man göra då?” 

Och vad kunde de stackars människorna som befann sig där igår göra? Annat än försöka springa undan. Men exempelvis med två små barn i en vagn, vart tar du vägen? Ramblan är fullproppad med människor så här års och det är svårt att ta sig fram bara när du promenerar ner för den helt vanligt. 

En vän sms mig några säkerhetsråd hon fått ta del av:
“Håll dig i form så att du klarar att springa med dina barn på axeln. Lär dig första hjälpen och titta alltid efter en flyktväg på resturanger och andra offentliga platser och kom överens med familjen om hur ni ska fly om något händer.” Väldigt olustigt men kanske nödvändigt. Jag vet inte. 

Juni var orolig igår och hade svårt att somna. Teven på och telefonen som ringde hela tiden. Jag hamnade på att jobba och hjälpte SVT att få tag på svenskar på plats och var med och kommenterade händelsen i Sveriges radio. Rytmen och stämningen var annorlunda här hemma. 
I dag fastnar jag med blicken överallt. På grötfläcken på golvet. På min trasiga tånagel. På något främmande i luften som känns. 

Jag vill inte vara rädd. Jag vet att det inte hjälper.    Jag tror på godhet. Det har jag alltid gjort. Och jag tänker inte fastna i något jag inte förstår. 

Men just i dag vill jag helst stanna inne. 

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s